Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Volym 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Några dagar därefter var den lilla skolsalen svartklädd
och omgiven av ljus. Där stod fru Toll på bår. De milda,
allvarliga dragen voro efter döden ännu mildare. Djupt
sorgklädd knäböjde Sorenza på ett av katafalkens
trappsteg, hållande en av den dödas händer slutna emellan sina.
Med torra ögon, varuti en stum sorg stod att läsa,
betraktade hon dessa drag, som så ofta smålett kärleksfullt och
ömt emot henne, men nu aldrig mer skulle göra det.
Sorenza kunde icke bedja, hon hade blott en tanke, ett klart
medvetande, att hon, som varit henne i mors, fars och
syskons ställe, var borta; och hon själv stod ensam i hela
världen, utan ett enda hjärta att luta sig till, utan någon,
som älskade henne. Allt sedan fru Tolls död ägde
Sorenza blott en önskan, den att få följa henne i graven. —
Greven hade dagen efter den, då fru Toll lämnade det
jordiska, infunnit sig hos Sorenza.
En gift systerdotter till den avlidna och kusin till
Sorenza, majorskan Gruner, hade åtagit sig
begravningsbesty-ret, emedan ett av fru Toll gjort förordnande uppdragit
henne att göra det. Den lilla kvarlåtenskap, fru Toll
lämnade efter sig, räckte nätt och jämnt till att betäcka
begrav-ningsomkostnaderna med.
Bredvid den knäböjande Sorenza stod nu majorskan
Ida Gruner.
»Kära Sorenza, du får lov att avlägsna dig», sade hon.
»Folket, som skall se moster, väntar i tamburen. Kom
därför.» Då Sorenza ändå förblev orörlig, tilläde Ida med
otålig röst: »Herre Gud, vad du är för en besynnerlig
varelse, du har ju icke alls gråtit, allt sedan moster dog, och
då tycker jag, att det här oupphörliga knäböjandet vid
hennes lik är en komedi. Sörjde du verkligt, så skulle du
väl, som en annan människa, hava tårar för din smärta;
men nu — — —»
»Förstår majorskan icke den saken», inföll en allvarlig
röst bakom Ida. Hon vände sig om och såg den gamle,
eljest så tväre doktor C— stå där och betrakta Sorenza
med deltagande blickar.
»Det är möjligt», svarade Ida och hälsade förbindligt
på den allmänt aktade läkaren. »Vill ej herr doktorn
göra mig den tjänsten och säga åt Sorenza, att hon måste
avlägsna sig? Ni är den ende, som får makt med henne.»
»Icke er, min fru, vill jag göra den tjänsten, men väl
mamsell Bencke. Ni har visat er unga släkting allt för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
