Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Volym 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sorenza sprang fram och fattade med livlighet
professorns hand, den hon kysste. Ett par glädjetårar föllo på
densamma. Professorn klappade henne. — När han och
greven en stund därefter hade avlägsnat sig, kvarstod
Sorenza framför sin tavla med sammanknäppta händer och
en glädjestrålande blick, den hon tacksamt riktade mot
höjden. Hon viskade utan att märka det hon ej var allena:
»Älskade, älskade moster, hav tack! Din ande är det,
som bringar välsignelse åt ditt stackars barn!»
»Jaså, du har under den tid som förgått blivit artist»,
yttrade en gäckande stämma bakom henne. Hon vände sig
hastigt om. Ernfrid stod där. Hans ögon vilade icke på
tavlan utan på Sorenza.
»Ernfrid!» utropade hon. »Jag såg dig icke, och jag
visste icke en gång, att du var i Stockholm. Välkommen!»
Hon räckte honom handen; men han tog den icke, utan
svarade med högdragen ton:
»Det är första gången du och jag återse varandra, sedan
jag på D— för din skull formligen avstraffades av min
far. Tror du, att dessa år varit nog att utplåna den skymf
jag då led? Tror du, jag förlåtit dig? — Jag, Ernfrid
Eldelfeldt, har fått emottaga stryk för Sorenzas skull.»
»Ernfrid, kan du ännu harmas över, att jag icke fördrog
dina sårande ord? Du vet icke, huru olycklig jag kände
mig genom dessa orättvisa utfall. Förlåt, om jag i min
smärta blev en orsak till ledsamhet för dig.» Åter räckte
hon honom handen. Sorenza hade ögonblicket förut känt
sig så lycklig och så tacksam emot Gud, att hon erfor ett
obeskrivligt behov av att förlåta och glömma alla
oförrätter och att se andra vänliga; men Ernfrid saknade vad man
kallar hjärta, och därför sköt han även nu undan handen
med de orden:
»Jag förlåter dig icke, emedan jag in i hjärtat känner
bitterhet emot dig. Ditt uppträdande inom vår familj har
varit en orsak till ledsamheter för oss alla.» Ynglingens ton
var hård. Han fortfor, i det han pekade på tavlan: »Du
tror dig således genom denna erhålla ett namn såsom
konstnär. Är det ej så?»
»Jo; och jag tror mig även då vinna andras aktning.
Man skall glömma, att —» Sorenza hejdade sig.
»Glömma, att du är en varelse, vilken är allt genom
andras godhet och barmhärtighet. Nej, om du än bleve
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
