Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Volym 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bedja sitt begångna fel. Ehuru hoppet tillviskade Sorenza
allt detta, var det något inom henne, som injagade en
pinsam ångest. Med oro, fruktan och hopp öppnade hon
ateljédörren och trädde in. Hon hade så när skrikit till av
förskräckelse, då hon fann Ernfrid stående framför hennes
staffli. Hans ansikte bar ett strängt uttryck.
»Jag har en hel kvart väntat på er», sade Ernfrid kallt.
»Greven, min far, har uppdragit åt mig att säga er, det
han och min bror Arthur avrest till Karlskrona, och sedan
Arthur gått ombord på Najaden, fortsätter min far sin färd
till utlandet.»
Sorenza stod orörlig och blek som en marmorstod.
»Har greven rest utan att skänka mig ett enda skriftligt
ord?» frågade Sorenza efter en lång paus.
»Han har skrivit till er kusin och professor E—. Det
var ju allt, vad som behövdes. Ni har väl icke glömt hans
i går uttalade vilja, att ni ej bör hysa’ några anspråk,
att...»
»Greve Ernfrid, var god och erinra er själv de ord, er
far sade er», utropade Sorenza.
»Var lugn, jag skall icke glömma dem, blott ni
ådagalägger samma aktning för hans vilja.» Ernfrid gjorde en
lätt böjning på huvudet och lämnade rummet.
Det var ett bittert ögonblick för Sorenza, då hon blev
allena. Hon fann sig så gränslöst ensam; och ensam var
hon också, stackars barn. Hon ägde ju icke en enda
varelse, som med ömhet och vänskap omfattade henne. Hon
erfor ett så oemotståndligt och mäktigt behov av att få höra
några tröstens ord, att hon med den övergivnas längtan
sträckte armarna mot höjden. Hon föreföll sig själv
som en främling för alla, utstött både av lag och moral från
dem, som borde beskydda henne. Om hon blott ägt ett par
vänliga och förlåtande ord från fadern, ett minne av att
hans hjärta, om än i tysthet, älskade henne, skulle det varit
henne en trösterik skatt. Nu ägde hon intet. Några
sparsamma tårar runno utför hennes kinder, de voro allt för
bittra för att kunna bliva ymniga.
»O, min Gud, övergiv mig icke!» viskade hon. »Det
gi-ves alltså i hela världen icke en enda varelse, som för mig
hyser deltagande. Jag är förskjuten av alla. Fader där
ovan, förbarma dig över mig...»
En knackning på dörren åt förstugan kom Sorenza att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
