Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Volym 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Brukspatronens blick var liksom fastnitad vid Sorenzas
drag, då han tilläde: »I dessa dagar har hit anlänt en ung,
lovande artist med samma namn som ni. Troligen en
släkting?»
Sorenzas kinder övergötos av en hög rodnad, och hela
hennes utseende vittnade om verklig förlägenhet.
Brukspatronen avvaktade ej hennes svar, utan fortfor:
»Hans far, grosshandlare Bencke, var jag mycket
bekant med och även hans mor, den vackra Amalia Bill. När
Bencke dog, befanns att han ej lämnade någon
förmögenhet efter sig, utan endast skuld. — Hans mor, bosatt i
Köpenhamn, tog sonsonen till sig och gav honom uppfostran.
Hans artistiska anlag bestämde hans levnadsbana.»
Brukspatronen höll upp.
Sorenzas hjärta slog oroligt. Efter en paus återtog
brukspatronen:
»Jag sammanträffade med Rudolf Bencke under mitt
korta vistande i Göteborg, och då sade han mig, att han
om tre veckor trodde sig inträffa i Stockholm, där han
hade okända släktingar. Kanske ni är en av dem?
Majoren har sagt mig, att ni är dotter till en köpman Bencke.
Jag vet mig aldrig ha hört, att Rudolfs far hade någon
bror.» Brukspatronens ögon sökte läsa i den unga flickans
inre, vilket var så mycket lättare, som hennes häftiga
sinnesrörelser återspeglades i hennes ansikte.
»Jag var så liten när .. . när ... mina föräldrar .. .
dogo ...» stammade Sorenza.
»Att ni icke har reda på att Rudolf Bencke är syskonbarn
med majorskan. Jag gjorde också orätt uti att med dessa
frågor vända mig till er, jag hade lättare fått dem
besvarade av majorskan, som är ett tiotal år äldre.»
Brukspatronen ämnade avlägsna sig; men det skedde
med en egen långsamhet, vilken tydligt utvisade, att han
väntade, det Sorenza skulle yttra något. Hon var likväl
allt för upprörd att giva akt på hans dröjande rörelse, utan
erfor blott en egen pinsam känsla vid föreställningen, att
han skulle göra Ida några frågor i samma anda han gjort
henne. Då hon märkte, att han stod i begrepp att lämna
henne, upplyfte hon hastigt huvudet, sägande med rädd och
osäker röst:
»Jag har en bön till brukspatronen.»
»Var förvissad, att jag, såvida det ligger inom
möjlighetens område, skall uppfylla den.»-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
