Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Volym 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stå för mitt minne i skepnad av min mors bild.» Sorenza
grät. »Kan jag väl sägas hava ägt föräldrar? Nej,
värnlös, övergiven, har jag växt upp, utan att någonsin i
barnaåren hava blivit smekt eller välsignad av dem, som givit
mig livet; och sedan — sedan — då man sade mig: denne
man är din far, bifogade man dessa smärtans ord: men en
far, vars lättsinne förnedrade din mor, hopade skam över
henne och invigde ditt liv åt en outplånlig skymf. Över
mig, mig, som är skuldlös, kommer föraktet, och han, denne
fader, som jag icke kan akta och icke får älska, åtnjuter
allmänt anseende. Han går med upphöjt huvud och lugn
panna inför samma värld, som fråntagit hans dotter alla
rättigheter. Hans stolta namn skänker honom aktning, och
i skuggan därav framlever han sitt skuldbelastade liv,
under det jag darrar, då man talar om det namn jag bär och
vilket är en stöld.» Sorenza utbröt i häftiga snyftningar.
Den följande dagen tillbragte Sorenza ensam på
Rosensvik. En egen, plågsam tungsinthet vilade över hennes själ.
Mot aftonen företog hon en promenad nedåt parken. Några
ögonblick därefter kom Porry och sökte herrskapet; han
fick till svar, att majorens voro inne i staden och att
mamsell hade gått ned i parken. Han tog vägen dit.
Sittande på trappan till paviljongen, överlämnade sig
Sorenza åt alla de sorgliga betraktelser, som den
föregående aftonen frammanat. Vid ljudet av steg såg hon upp.
»Nils» utropade hon ofrivilligt och reste sig.
»Förskräcker min åsyn Sorenza?» frågade Porry och
skyndade fram till henne.
»Nej, tvärtom!» stammade Sorenza, rodnande över det
utrop, som undfallit henne.
Porry drog henne sakta ned på trappan och satte sig
själv vid hennes sida, sägande med vibrerande röst:
»Sedan vi sist träffades, har jag blott ägt en önskan,
den att få tillfälle tala vid Sorenza. Emellan oss måste
det bli fullkomligt klart, så framt jag icke skall behärskas
av alla dessa marter, som i går uppfyllde mitt bröst, då
Sturm talade vid er. Sorenza, jag kan icke vara din vän,
det är mig för litet. Jag måste äga ditt hjärta eller fly
långt härifrån. Jag älskar dig, älskar dig djupt, heligt och
allvarligt. Vänd dig icke bort, utan tala till mig; låt mig
läsa i din blick, att ditt inre gömmer något bättre för mig
än den kalla och färglösa vänskapen...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
