Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Volym 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Jag har aldrig haft ont i foten», svarade Magda
skrattande, »och felet är icke mitt, att faster nödvändigt skulle
skylla på en vrickad fot, då jag återskiekade min roll.»
»Mamsell Auren ville således beröva oss nöjet att få fira
min mors födelsedag, ty om icke en särskilt lycklig
omständighet inträffat, så hade ert återsändande av rollen
tvungit oss att inställa spektaklet.»
»Jag förutsåg, att det alltid skulle finnas någon, som
kunde ersätta min plats.»
»Men huru förklara detta ert uppförande?» Mauritz
gjorde verkligt våld på sig för att ej visa någon opassande
häftighet.
»Såsom ni behagar. Betrakta det som en nyck, och ni
kommer sanningen närmast. Jag ville icke vid närmare
eftertanke uppträda inför en så stor societet.»
»Var ni rädd?» Mauritz’ ton hade något gäckande.
»Rädd!» Magda såg ett ögonblick på honom, därefter
utbrast hon i ett klingande skratt. »Nej, herr greve, så
mycket imponera icke människor på mig, att de kunna
injaga fruktan. Det roade mig icke att spela, se där allt.»
»Och för denna nyck var ni nära att taga bort den
glädje, min syster ämnade bereda sin mor.»
»Var och en är sig själv närmast. Detta är en sats,
som jag hyllar, och därför gör jag aldrig vad som
förefaller mig tråkigt.»
»Men väl det som roar er, och därför stannade ni hemma
i går.»
»Alldeles.»
Magda bifogade:
»Jag önskar, att greven behagade lämna mig. Det
förefaller mindre i sin ordning att vi promenera tillsammans
så här tidigt på morgonen.»
»Ni visar bort mig?»
»Ja visst, efter greven icke själv vill avlägsna sig, och
jag icke längre finner mig road av ert sällskap.»
Magda gjorde en nästan gäckande böjning på huvudet.
Hon var så vacker i detta ögonblick, att Mauritz’ hjärta
slog häftigt. Magda gick in i en torparestuga, som låg vid
vägen. Där stod Mauritz med sitt bultande hjärta och det
återstod honom icke annat än att återvända till Bro. Han
insåg, att om han stått där hela dagen, skulle Magda lika
länge kvarstannat därinne.
Förgrymmad och det oaktat mera betagen än tillförene,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
