Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Volym 2 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils fattade häftigt hennes händer, utropande:
»Sorenza är grym!»
»Ingalunda; jag är endast rättvis emot mig själv.» Hon
drog undan sina händer.
»Emot er själv, må vara; icke emot mig.»
»Har ni då varit det emot mig?» yttrade Sorenza
häftigt ; därpå förde hon handen över pannan och tilläde med
mild, lugn röst, i det hon vänligt räckte fram handen. »Hör
mig och göm sedan mina ord: Det förflutna är något, som
vi redan genomlevat, det tillhör oss icke mera. Vinsten, vi
därav skördat, är en bitter erfarenhet, och den har skänkt
mången lärorik läxa. Låt detta bliva allt, vad vi behålla
därav. Något annat kunna vi ej vinna. Varje erinran
av Nils till mig uppväcker köld i min själ. Glöm därför, vad
som icke är — det kan ändå aldrig bliva, vad det var...»
»Och varför icke?» inföll Porry.
»Därför, att vad som varit, icke är. Att söka uppliva det
vore fåfängt. Det, som är dött, lever icke.»
»Vem säger, att det är dött!» utropade Nils och tryckte
Sorenzas händer lidelsefullt till sina läppar.
»Jag!» svarade Sorenza med en så kall och bestämd ton,
att Porry ovillkorligen släppte hennes händer. På den höga
pannan vilade allvar, ur de lugna ögonen lyste köld. Nils
sänkte huvudet.
»Låtom oss vara vänner», återtog Sorenza efter en kort
paus. »I dag kan jag säga, bliv min vän, därför att jag
vet, att vi ej kunna vara något annat.» Hon räckte honom
handen, tilläggande helt muntert: »Och nu, sedan vi be-
gravit det förflutna, stå vi på griften därav såsom ett par
goda vänner.»
»Vänskap är således allt, vad Sorenza kan skänka mig?»
frågade Porry.
»Ja, allt!» svarade Sorenza och mötte med en stadig
blick hans mörka ögon.
Porry fattade hennes framräckta hand.
»Må så vara då», Sade han och släppte den genast. Han
reste sig upp och tog avsked med en stum bugning. Hela
Porrys utseende vittnade om ett inre, som kommit ur
jämvikt. Det var liksom varje nerv i hans ansikte darrat av
smärta.
En lång stund satt Sorenza orörlig och blickade på
dörren, genom vilken han försvunnit.
»Reminiscenser och ingenting annat», viskade hon. So-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
