Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dess obestämda, imponerande förbindelser med
guldskimrande hov, ståtliga ceremonier och smort kungadöme, så
att de blott fumlade sig igenom handskakningen och mållösa
passerade förbi. Någon gång, som det händer vid alla
presentationer, åstadkom en mer än vanligt vänlig själ en
stockning i processionen och tvang den att vänta, under
det han frågade, vad bröderna tyckte om staden, hur länge
de ämnade stanna, om deras familjer mådde bra, talade om
vädret och hoppades, att det snart skulle bli svalare, och allt
sådant för att när de kommo hem vara i stånd att säga:
»Jag hade ett riktigt långt samtal med dem»; men ingen
gjorde eller sade något olämpligt, och så genomgicks hela
ceremonien till slut på ett högligen passande och
tillfredsställande sätt.
Så följde allmän konversation, och tvillingarna flyttade
sig från den ena gruppen till den andra, språkande
obesvärat och flytande, tillvunno sig gillande och beundran och
gjorde sig omtyckta hos var och en. Änkan följde deras
triumftåg med stolta blickar, och litet emellanåt sade Rowena
med djup tillfredsställelse till sig själv: »Och att tänka sig,
att de höra oss till — alldeles höra oss till!»
Varken mor eller dotter fingo några sysslolösa
ögonblick. Ivriga förfrågningar om tvillingarna viskades hela
tiden i deras förtjusta öron; båda kände med sig, att de
nu för första gången uppfattade innebörden av det stora ordet
»Ära» och till fullo värderade det samt begrepo, varför män
i alla tidsåldrar varit villiga att kasta bort lägre former
av lycka, skatter, livet självt för att få smaka dess
upphöjda, höga glädje. Napoleon och alla av hans art kunde
de nu förstå och rättfärdiga.
Då Rowena till sist fullgjort alla sina förpliktelser mot
folket i förmaket, gick hon en trappa upp för att
tillfredsställa den längtan, som rådde hos en till trängsel
sammanpackad församling där, ty förmaket var ej stort nog
att rymma alla besökande. Åter belägrades hon av ivriga
frågare, och åter sam hon i solfyllda böljor av ära.
När förmiddagen närmade sig slutet, kom hon plötsligt till
en kvalfull insikt av att detta hennes livs härligaste ögonblick
nästan var förbi, att ingenting kunde förlänga det, att
ingenting riktigt dess like någonsin mer kunde falla på hennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
