Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hon var utfattig och hemlös. Dessutom var hon åtminstone
för tillfället urståndsatt att förtjäna sitt uppehälle. Fartygets
officerare voro fulla av medkänsla med henne i hennes
olycka och gjorde ett litet sammanskott åt henne. Hon
beslöt resa till sin födelseplats, där hade hon vänner bland
negrerna, och de olyckliga hjälpa alltid de olyckliga, som
hon väl visste; dessa hennes ungdoms ringa kamrater skulle
ej låta henne svälta.
Vid Cairo gick hon ombord på den lilla lokalångaren,
och nu var hon på hemvägen. Tiden hade nött bort hennes
bitterhet mot hennes son, och hon var i stånd att tänka
på honom med jämnmod. Hon sköt åt sidan tanken på
alla hans fula karaktärsdrag och dröjde blott vid minnet
av den vänlighet, han någon gång visat henne. Dessa
hågkomster förgyllde och utsmyckade hon på både ena
och andra sättet, tills de blevo högst angenäma att tänka på.
Hon började längta efter att få se honom. Hon skulle gå
till honom och vara inställsam och slavisk — ty naturligtvis
måste hon ställa sig sådan — och kanske skulle hon finna,
att han mildrats med åren och att han skulle bli glad över
att återse sin bortglömda gamla amma och behandla henne
vänligt. Det skulle vara härligt; det skulle komma henne
att glömma alla hennes sorger och all hennes fattigdom.
Hennes fattigdom! Den tanken kom henne att smycka
sin dröm med ännu ett luftslott: kanske skulle han då och
då skänka henne en smula — kanske en dollar, en gång i
månaden, till exempel; vad som helst i den vägen skulle
vara en hjälp, å, en sådan hjälp!
Då hon kom fram till Dawson‘s Landing var hon sig
själv igen; hennes dystra grubblerier voro bortblåsta, hon
var i allra bästa humör. Hon skulle säkert komma att
reda sig; där funnos många kök, där tjänarna skulle dela
sina måltider med henne, och dessutom stjäla socker och
äpplen och andra godsaker åt henne att taga med hem —
eller giva henne tillfälle att snatta dem själv, vilket skulle
vara lika tjänligt för ändamålet. Och så hade man kyrkan.
Hon var än mera fanatisk och hängiven metodist än någonsin,
och hennes fromhet var ej låtsad, utan stark och ärlig. Ja,
med fullt upp av världsliga bekvämligheter och hennes
gamla plats i kapellets »amen-hörn» åter i hennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
