Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
besittning skulle hon vara fullkomligt lycklig och leva i frid och
ro alla sina dagar.
Hon gick till domaren Driscolls kök först av alla.
Där mottogs hon med förtjusning och väldig entusiasm.
Hennes underbara resor, de främmande länder hon skådat
och de äventyr hon genomgått gjorde henne till ett under,
en riktig romanhjältinna. Negrerna stodo som förtrollade
inför den storartade historien om hennes öden, oupphörligt
avbrytande henne med ivriga frågor, med skrattsalvor, utrop
av förtjusning och bifallstecken; och hon måste erkänna
inför sig själv, att om det fanns något bättre här i världen
än att fara som uppasserska på en ångbåt, så var det
den ära som vanns genom att berätta om det. Åhörarna
fyllde hennes mage med sina middagar och länsade sedan
skafferiet för att fylla hennes korg till brädden.
Tom var i S :t Louis. Tjänarna sade, att han tillbragt
större delen av sin tid där under de två senaste åren. Roxy
kom tillbaka var dag och hade många samtal om familjen
och dess angelägenheter. En gång frågade hon, varför
Tom var borta så mycket. Mannen, som gick under namnet
»Chambers», sade:
»Saken ä’ den, att gammelherrn trivs bättre me’ att
unga herrn ä’ borta än me’ att ha’en hemma i sta’n; ja,
å han tycker bättre om’en me’, å’ därför gir han honom
femti dolla’ i måna’n — — —»
»Nej, ä’ de’ möjligt? Chambers, du skojar väl med
mej?»
»Nej, så vid Gud gör ja’ ej, morsan, massa Tom talte
själv om’et för mej. Men de’ gör de’samma, de’ räcker
inte ändå.»
»Bevara mej, varför räcker de’ inte då?»
»Jo, de’ ska’ ja’ säja dej, om du bara ger mej tid,
morsan. Varför de’ inte räcker, de’ ä’ för att massa Tom
spelar.»
Roxy sträckte upp händerna i sin förvåning och
Chambers fortsatte:
»Gamla herrn kom underfund me’t, för att han måste
betala tvåhundra dolla’ i spelskulder för massa Tom, å’
de’ ä’ sant, morsan, lika tvärsäkert sant som du ä’ födder.»
»Två—hundra—dolla’! Kors, va’ ä’ de’ du säjer!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
