Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolvte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Jag är mycket ledsen över att jag gjorde det, mr Howard,
och jag skulle inte ha gjort det, om jag tänkt mig för, men
det är inte något förtal; det är alldeles sant, vad jag sade
honom.»
Han rodde sin väg. Snart vaknade domaren ur sin
svimning och såg bedjande upp i det medlidsamma ansikte, som
lutades över honom.
»Säg, att det inte är sant, Pembroke, säg mig, att det inte
är sant», sade han med svag stämma.
Det fanns ingenting svagt i de djupa orgeltoner, som
svarade:
»Du vet lika bra som jag att det var en lögn, gamle vän.
Han är av gamla Virginienis bästa blod.»
»Gud välsigne dig för de orden!» sade den gamle herrn
varmt. »Å, Pembroke, vad det var för en stöt!»
Howard stannade hos sin vän, följde honom hem och
trädde tillsammans med honom in i huset. Det var mörkt,
och tiden för kvällsmåltiden var redan förbi, men domaren
tänkte ej på någon kvällsmat; han var ivrig att få höra
förtalet vederlagt av vederbörande själv och lika angelägen om
att Howard också skulle få höra det. Tom blev efterskickad
och kom genast. Han var öm i kroppen och haltade samt
såg allt annat än belåten ut. Hans farbror lät honom sätta
sig och sade:
»Vi ha hört talas om ditt äventyr, Tom, och ha fått på
köpet en ståtlig lögn för att försköna det. Nu skall du
pulverisera den lögnen till stoft. Vilka mått och steg har du
tagit? Hur står saken?»
Tom svarade omisstänksamt: »Den står inte alls;
alltsammans är över. Jag lät föra honom inför rätta och fick
honom fälld. Pundhuvud-Wilson försvarade honom — det var
det första mål han haft, och det förlorade han. Domaren
dömde den eländige hunden till fem dollars böter för våldet.»
Howard och domaren sprungo upp vid de första orden —
varför, visste ingendera av dem; därpå stodo de och stirrade
frånvarande på varandra. Howard stod så ett ögonblick;
därpå satte han sig sorgset ned utan att säga något.
Domarens vrede började låga upp, och han utbrast:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
