Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Om begreppet och betydelsen af det muntliga föredragets konst - Om uppläsning och samläsning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Ah jo!» svarar hon med en liten knyck på nacken
och i en ton, som kan betyda hvad som helst utom
hänförelse.
Så småningom lyckas vi dock framlocka en berättelse
om förloppet, och denna lyder ungefär så här:
»Jo, vi samlades mycket riktigt i lördags afton på utsatt
tid. En hvar hade med sig ett exemplar af Hamlet – med
den skulle vi börja – Bolins upplaga, förstås, där alla de
fulaste orden äro utstrukna. Rollerna hade förut blifvit
utdelade, och sedan vi druckit te, skulle enhvar först
uppläsa ett profstycke af sin roll, så att vi skulle komma in i
den rätta stämningen ...»
»Nå, än sedan?»
»Jo, så befans det, att konungen gol som en tupp,
drottningen kacklade, en del sade ’som en gås’, andra tyckte,
att det mera liknade en höna, och så kunde hon därjämte
icke säga s. Förste skådespelaren kunde hvarken säga r
eller s, oaktadt han varit ett helt år i Schweiz och ett halft
år ’à Paris’ och fått så mycket beröm för sin prononciation.
Polonius hade knäppt sin nya klädning så hårdt, att han
höll på att kväfvas, långt innan Hamlet hunnit sticka ihjäl
honom. Den sköna Ophelia stammade, hvilket för resten
tog sig rätt näpet ut i vissa scener ...»
»Nå, men Hamlet själf?»
»Jo, han var oefterliknelig! Han läste upp ’Vara eller
icke vara’ med samma raskhet, som om det varit fråga om
det bekanta skolexperimentet att försöka i ett andetag läsa
upp den gamla katekesens långa slutstycke.»
»O, så bedröfligt!»
»Nej, vänta, skall ni få höra! Till sist blef det så
mycket roligare. Nu skulle läsningen börja, och vi voro
alla i bästa stämning, ty vi hade högtidligt kommit öfverens
om, att ingen skulle ega rättighet att kritisera, och då ju
dessutom inga herrar voro närvarande, så behöfde vi ju icke
genera oss. Alltså började vi, och det gick alldeles
förträffligt, ända till dess Hamlets faders ande skulle uppträda.
Det var jag. Hela förmiddagen hade jag öfvat mig i att
söka åstadkomma de allra ’stiligaste’ graftoner; men just som
jag med min allra dråpligaste Voix sépulcrale’ skulle ansätta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
