Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Om begreppet och betydelsen af det muntliga föredragets konst - Orsakerna till förlusten af uttrycksfullhetens naturgåfva och medlen till dess återvinnande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inre musik, som den tysta läsningen af ett partitur hos honom
väcker, men ingen musiker, som själf förmår behandla ett
instrument, torde föredraga partiturläsningen framför att höra
styckets toner klinga från hans eget musikaliska instrument;
men vi äro något hvar komna på den ståndpunkt, att vi
föredraga den tysta läsningen af ett poetiskt stycke framför
att höra det läsas högt vare sig af andra eller af oss själfva,
emedan ljudet af vår egen eiler andras stämma stör eller
fördärfvar vår inre af stycket väckta musik eller med andra
ord, emedan tonerna från vårt eget talinstrument endast väcka
leda hos oss själfva och obehag eller åtlöje hos andra.
En ofta förbisedd, ehuru icke minst viktig orsak till vår
oförmåga att meddela oss på ett naturligt och uttrycksfullt sätt
ligger – huru besynnerligt det än till en början må ljuda –
i vårt med bildningens fortgång alltmera växande och lätt
tillgängliga förråd på ord. »Hvarhelst tanken brister,
inställer sig i rätt tid ett ord,» säger Göthe, men detsamma
skulle i ännu högre grad kunna tillämpas på våra känslor.
I stället för att begagna orden för att förtydliga de känslor,
vi verkligen ega eller egt, begagna vi ej sällan orden för
att beskrifva känslor, som vi aldrig hyst, och komma så
omsider på den ståndpunkt, att vi sätta orden i känslornas
ställe eller anse de senare öfverflödiga, så länge vi hafva
tillgång till ord. Vi beklaga vår sorg öfver andras olyckor
eller beskrifva vår glädje öfver andras lycka med ord, utan
att vi erfarit en skymt af medlidande i det ena eller med
fröjd i det andra fallet, och ännu lögnaktigare äro vi ej
sällan, när vi sätta oss ned att skrifva vidt och bredt om
känslor, som vi aldrig egt. Vi veta emellertid till punkt och
pricka, hvilka känslor vi borde ega eller hafva egt vid det
ena eller andra tillfället, men då vi hafva fullt upp af ord
för att beskrifva dessa erforderliga inre tillstånd, så behöfva
vi ju icke vidare besvära oss med att frammana dessa känslor
eller ens efterforska, huruvida de verkligen finnas eller funnits.
Det är oss alldeles likgiltigt, huruvida känslornas gyllene
valuta finns i vårt hjärtas kassahvalf, så länge vi blott ega
ett tillbörligt förråd af ordens i och för sig värdelösa
pappersanvisningar, och så komma vi slutligen därhän, att vårt
inre lif går samma öde till mötes som Hudson Law’s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
