Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Röstens utbildning och vård - Regler för andningen under föredraget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sparsam och öfvervakad, så att icke större luftförråd
användes, än som är nödvändigt för frambringandet af klara och
tydliga ljud.
2. Låt mellangärdsandningen, så vidt möjligt är, blifva
den enda begagnade andningsformen, emedan densamma
utom andra fördelar i sig innesluter refbensandningen, men
förebygger de menliga verkningarna af nyckelbensandningen.
Utspänn vid inandningsakten bukväggarna samt
bröstkorgen, men utan att lyfta skuldrorna samt nedtryck på ett
kännbart sätt mellangärdet, på det att lungorna må bottenfyllas.
Anm. Efter någon tids omsorgsfull öfning skall denna
andningsform blifva så naturlig, att den försiggår utan någon
särskild uppmärksamhet från röstbrukarens sida.
3. Använd i sammanhang härmed näsandningen såsom
regel, hvarhelst föredragets rytm eller uppehållets längd
sådant medgifver, och skall under näsandningen munnen
hållas öppen, så tillse, att tungryggen lätt och utan
ansträngning upplyftes mot mjuka gommen, så att vägen mellan
svalget och munrummet därigenom afspärras.
4. Låt munandningen, hvilken särskildt under
föredragets snabbare fart af de flesta ej kan undvaras, blifva
undantag, men nedtryck äfven under detta inandningssätt
mellangärdet med åtföljande utspänning af bukväggar och
bröstkorg, så att mellangärdsandning må komma till stånd.
5. Företag, innan föredraget börjar, några få lugna,
icke ansträngande inandningar.
Låt inandningen aldrig blifva onödigt djup eller häftig,
emedan en dylik leder till nästan samma olägenheter som
den motsatta eller en alltför sparsam och bristfällig inandning.
Vid en alltför djup eller häftig inandning sträfvar
nämligen bröstkorgen att med en mot utvidgningen svarande
kraft åter sammansjunka. Då nu för att hindra detta
inandningsmusklerna måste starkt tagas i anspråk, uppstår en
muskelstrid, hvilken snart medför en lika stor trötthet som
vid bristande tillgång på luft. Genom den alltför djupa
inandningen varda lungorna dessutom öfverfylda af luft,
hvilket har till följd, att under tonbildningen en större mängd
luft, än nödigt är, framrusar genom röstspringan, hvarigenom
rösttonen uppblandas med hesa och fräsande biljud.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
