Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Om språket och språkljuden - Granskning af den Osthoffska åsikten om kulturspråkets uttalssätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»utvattnade» individer, beror sålunda icke på deras
uttrycksmedel utan på helt andra faktorer.
Men ett bättre eller mera fulländadt verktyg kan ju
dock medverka till ett fullständigare uttryck för individens
syften och verksamhetsdrift? Utan tvifvel, men ur denna
synpunkt kan svaret väl icke blifva mer än ett på frågan:
hvilket uttrycksmedel är det mest fulländade, antingen
bygdemålet, som eger sin användning inom ett jämförelsevis
begränsadt område, eller högspråket, som är användbart inom
en ojämförligt vidsträcktare krets och blott är underlägset
bygdemålet vid en täflan med detsamma på det senares egen
lilla »torfva», om nämligen förutsättningarna för öfrigt
äro lika? Ty ingen torde väl vilja bestrida, att t. ex. en
rikt begåfvad skald är i stånd att med tillhjälp af högspråket
åstadkomma en mera individuelt karakteristisk och
varmblodig bygdeskildring än den grundligaste bygdemålskännare
med sitt bygdemål, så vida den senare ej är i besittning af
den förres förmåga af iakttagelse, intuition och
framställningskonst.
Till sist torde väl hvarje uppmärksammare iakttagare
hafva funnit, att bakom dessa Osthoffs satser om förhållandet
mellan högspråk och bygdemål ligger - utom det för långt
drifna bygdemålssvärmeriet – en mera allmän sats, som
Osthoff tycks hafva glömt att klargöra för sig, den
nämligen, att kulturen i och för sig skulle verka nivellerande
på individualiteten, och därför skulle icke heller kulturspråket
få lefva i enlighet med sina egna ljudlagar. Denna allmänna
sats är endast till en ringa del sann, men väsentligen falsk,
och denna dess skenbara sanning gör den synnerligen lämpad
att blifva en älsklingsfras för en mängd »bildade» personer,
som så gärna vilja lägga i dagen sin kärlek till det gamla,
till urgammal folksed, folkdräkt, folkspråk o. s. v., men dock
ödmjukligen anhålla att for egen del blifva befriade från
hvarje praktisk gemenskap med dessa kärleksföremål.
Kulturen nivellerar i yttre hänseende, den undantränger så
småningom både folkdräkt och folksed, både den vackra
och fula, både den berättigade och oberättigade, och detta
måste ur flere synpunkter dels beklagas, dels icke beklagas.
Kulturen skonar icke ens folkspråket. Men i stället för de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
