Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Om språket och språkljuden - Om förhållandet mellan högsvenskans och de svenska bygdemålens ljud var de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
klangrenhet. Det vårdade uttalet förutsätter sålunda städse en
större styrka och smidighet i talverktygets muskler än det
vårdslösa eller förutsätter en muskelansträngning, en
artikulationsenergi, som hos den ovane särskildt faller i ögonen,
emedan den ger sig uttryck i s. k. extensiva rörelser,
hvilka dock under fortgående öfning kunna blifva allt finare
eller alltmera intensiva, i sammanhang hvarmed
muskelverksamheten försiggår med mindre ansträngning. Hos en hvar,
som ej är i besittning af tillbörlig färdighet i sina talmuskler,
gör sig kraftbesparingslagen mer eller mindre gällande och
frestar till försöket att frambringa språkljuden med minsta
möjliga ansträngning af talverktygets muskler, särskildt
tung- och läppmusklerna. Härigenom blifva vokalljuden otydliga,
öfvergå lätt i hvarandra eller blifva åtföljda af vokaliska
:glidljud samt minskas till omfånget, så att så många som
möjligt sträfva att närma sig den s. k. urvokalen, hvilken
frambringas med tungan liggande i munhålans botten och
lapparne öppnade med minsta möjliga muskelansträngning.
Denna egendomlighet kännetecknar icke blott det vårdslösa
hvardagsspråket särskildt inom de mindre bildade klasserna
i städerna, utan de flesta s. k. bygdemål, och när
kraftbesparingslagen får på ett dylikt ensidigt sätt drifva sitt spel
äfven med konsonantljuden, löper hvarje språk fara, att
förvandlas till en »ljudsmörja» (muddle), med hvilket uttryck
en framstående engelsk författare betecknar det hvardagstal,
som framsläppes mellan många äfven bildade engelsmäns
nästan orörliga läppar.
Redan häraf framgår så att säga a priori, att det
vårdade uttalet af ett visst språk i dess högsta utvecklingsform,
den nämligen, som representeras af litteraturspråket i dess
högsta utvecklingsskede, måste ega ett högre ljudvärde än
uttalet i de former af samma språk, där kraftbesparingslagen
gjort sig ensidigt gällande, nämligen i bygdemålen och
städernas gatspråk eller slang.
För att ytterligare faktiskt styrka detta påstående skola
vi nu något närmare undersöka begreppet ljudvärde samt
efterse, huru detta gestaltar sig i högsvenskan och i de svenska
bygdemålen, ehuru vi här naturligtvis ej kunna inlåta oss
på någon specialundersökning af detta viktiga ämne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
