Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Om språket och språkljuden - Om förhållandet mellan högsvenskans och de svenska bygdemålens ljud var de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gripande betydelse. Hvarje mål eller språk med skorr-r
(tungrots-r) och tjock-l är i ljudvärde underlägset dem,
som ega tungspets-r och tandfäste-l (klang-r och klang-l),
emedan tungställningen vid de förra ljuden hindrar
vokalströmmen på dess utfartsväg och förstör den följande, men
äfven på grund af anticipation den föregående vokalens
klang. Detsamma gäller till en viss grad äfven om det
starkt uttalade sch-ljudet. Detta ljud verkar mindre
ofördelaktigt på den följande än på den föregående vokalen. I
högsvenskan finns därför betecknande för dess
skönhetsinstinkt knappt ett enda ord mer än det afsky betecknande
utropsordet usch! där ett vokalljud efterföljes af sch såsom
utljud, samt den ljuddöfvande interjektionen hysch! eller
sch! med det afledda verbet hyssja eller hyscha. (Orden
ryssja, ässja, vyssja stå på gränsen af bygdemål.) I fråga
om sådana ord som östgöte, gästgifvare, Kristian har man
visserligen på senare tider velat häfda det i vårdslöst
samtalsspråk förekommande sch-ljudet inuti dessa ord, men i
vårdadt tal måste detta ljud anses såsom förkastligt. »En
biskop skall vara gästgifvare», men han skall icke vara
»gäschifvare».
Såsom allmän regel gäller här satsen: Ju mer de
konsonanter, som bildas med tillhjälp af tungspetsen, ega sitt
artikulationsläge närmare munöppningen eller så, att
tungspetsen ej böjes uppåt mot gommen, desto högre ljudvärde
ega de både i och för sig och i förhållande till vokalljuden.
Ur denna synpunkt måste de s.k. öfvertandljuden tillmätas
mindre ljudvärde än tandfästeljuden. Man märke dessutom
sambandet mellan tjock-l och gom-r (kakuminalt), samt huru
dylika ljud bidraga att flytta öfriga tungspetsljud, d, t, n
och till en del äfven s, högre upp mot gommen och sålunda
fördärfva eller minska både tandfäste-konsonanternas och
vokalernas ljudvärde.
Ehuru vi icke här kunna meddela resultaten af en
fullständig undersökning om högsvenskans och de svenska
bygdemålens inbördes ljudvärden, så torde dock det ofvan
sagda vara tillräckligt för att klargöra högsvenskans
företräde uti ofvannämda hänseenden, hvarjämte man, såsom
ofvan är nämdt, a priori måste vara berättigad till det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
