Det muntliga föredragets konst / 213 (1890) Author: Oscar Svahn Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Om språket och språkljuden - Om klang-l och tjock-l

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ofullständiga och resultatet sålunda sväfvande[1], men
sannolikt är, att icke blott 1-ljudet utan äfven r-ljudet i flere
ställningar icke äro öfvertandljud utan gomljud. De båda
ljuden ligga sålunda nära hvarandra, men då gom-l-ljudet
är starkare än gom-r-ljudet, så får det också Öfversikten
öfver sin svagare medtäflare. T. ex. jol⁴e, gjorde; bol⁴et,
bordet; fäl⁴as, färdas.

Då uppsvenskarne under Engelbrekts resning mot
danskarne [2] slogo ihjäl en hvar, som ej kunde utsäga orden:
»hvit häst i korngulf», så låg utan tvifvel den egentliga
pröfvostenen i det sista ordet, i hvilket rn antagligen var
supradentalt eller kakuminalt och l-ljudet var ett fullständigt
tjock-l, hvaremot dansken sannolikt använde tungryggs-r samt
n² och l² eller bildade de två sistnämda ljuden med
tungspets mot tandfäste, hvarjämte han möjligen uttalade hvit
som hvid. Förnämligast torde det dock hafva varit
oförmågan att uttala det tjocka l-ljudet, som kostade dansken
lifvet. För en främling är frambringandet af detta ljud
mycket svårt, ofta omöjligt. Äfven en så framstående
ljudforskare som Sweet, hvilkens tunga är lika tränerad, som hans
öra är fint, förklarar sig ur stånd att uttala det norska tjock-l
i Ole, hvilket ljud i hans öra egde mer r- än l-klang[3], och
Storm meddelar, att den norske vestländingen endast med
stor svårighet efterhärmar detta ljud, som östlands-barnet
vid en mycket tidig ålder använder [4].

Tjock-l är på grund af sitt bildningssätt ett kraftljud,
som bland konsonanterna icke eger någon annan medtäflare
än det dallrande tungspets-r. I denna sin egenskap ar det,
förmodligen allt ifrån äldsta tider, ett älsklingsljud för det
kraftiga folk, som bygger och bor »i skogar, på berg och i
dalom». Uppsvensken släpper det icke gärna, hvilket bäst
bevisas däraf, att det allt fortfarande är utbredt öfver största,
delen af norra och mellersta Sverige med undantag af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>