Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Om språket och språkljuden - Om klang-l och tjock-l
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till sin förvåning upptäckte, att hvad han till en början ansett såsom
vestgötamål i stället var ett med en icke ringa tungfärdighet frambragt flöde af
engelska ord. Vid närmare eftersyn befanns den talande vara den svenske
legationspredikanten i London, som, vestgöte född, vistats flere år i England
utan att märka, att han i sitt engelska uttal använde alla de förnämsta
egendomligheterna i målet från sin fädernebygd.</footnote>.
Öfvergången från det urgamla svenska tjock-l till
högsvenskt klang-l – detta ljud, som ensamt begagnas i de
flesta europeiska högspråk – torde få anses såsom ett
betecknande vittnesbörd om kraftbesparingslagens riktiga
användning i språkljudsutvecklingens tjänst eller dess
användning i samband med tydlighetens, uttrycksfullhetens och
skönhetens drifkrafter. Tjock-l är nämligen, såsom ofvan är
anmärkt, ett af cle kraftigaste ljuden i de uppsvenska
bygdemålen liksom i de norska med undantag af de vestanfjällska.
Men detta kraftljud kan endast vinnas genom en i hög grad
extensiv ansträngning af tungmusklerna, i det tungspetsen
först måste böjas uppåt-bakåt, hvarefter tungans hela främre
del måste liksom slungas ned mot munrummets botten, för
att det egendomliga tjocka plaskljudet måtte komma till
stånd. Vid ett vårdslöst uttal af de med ett sådant l-ljud
förbundna vokalljuden eller af ett efter detsamma följande
tungspets-r varder muskelansträngningen mindre märkbar,
men i och med detsamma dessa ljud skola uttalas på ett
tydligt, uttrycksfullt och anslående sätt eller i
öfverensstämmelse med det vårdade föredragets fordringar, så vållar
uttalet af tjock-l så stor muskelansträngning eller möter så stora
svårigheter, att de extensiva rörelserna omedvetet öfvergå
till mera intensiva, i sammanhang hvarmed ljudets
ansättningsställe flyttas från främre delen af hårda gommen till
tandfästet, i och med hvilken nya tungställning intet hinder
möter den vokaliska ljudströmmen på dess utfartsväg, ingen
frestelse uppstår att ansätta tungspets-r mera uppåt-bakåt
eller i tjock-l’s-läget, hvarvid faran för en förblandning af
l- och r-ljud äfven minskas och det med ljudskönhetslagen mest
öfverensstämmande ansättningsstället för d-, t-, n- och s-ljudet
ej heller löper fara att förryckas. Att det högsvenska l-ljudet
eller klang-l kan på mångfaldigt sätt skifta i ljudstyrka, än
klinga mildt och blidt, såsom t. ex. i lilla eller dala, än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
