Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Om språket och språkljuden - Om klang-r och skorr-r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tungspets-r af så stor betydelse, att ingen, huru begåfvad han
för öfrigt må vara, kan med framgång uppträda på denna teater,
om han ej eger tungspets-r fullständigt till sitt förfogande. [1]
Att det italienska språkets skönhet väsentligt sammanhänger
med dess präktigt klingande, kraftiga, men icke rullande
tungspets-r-ljud torde vara tydligt för en hvar, som hört detta
språk uttalas af någon bildad italienare, särskildt någon
framstående dramatisk konstutöfvare, t. ex. Ristori. I spanskan
plägar man skilja mellan ett hårdt r i början af orden och
då det är betonadt, särskildt mellan två vokaler, t. ex. rosa,
honra, terra, och ett mjukt r efter explosiva konsonanter,
vidare då det förekommer obetonadt i midten af ord och till
sist såsom slutljud, t. ex. grande, caro, amor.[2] Äfven det
mjuka r-ljudet är dock tungspets-ljud. Uti Irland, Skottland
och Holland är det dallrande tungspets-r-ljudet regel. I det
egentliga England förekommer en egendomlig art af r-ljud,
frambragt medelst tungspetsens upplyftande mot tandfästet
eller hårda gommen, men utan tungspetsdallring. Särskildt
vid betonadt r, t. ex. i morrow, förorsakar den mot den
upplyftade tungan tillbakakastade luftströmmen en resonans
i svalget och gomseglet, hvarvid ett svagt surr-ljud förnimmes
utan att dock detta r på grund af sitt bildningssätt kan
kallas tungryggs-r, hvilket endast torde förekomma i vissa
bygdemål, t. ex. i Northumberland, hvars r-ljud gifvit upphof
till det bekanta uttrycket Northumbrian burr.
Angående tungspets-r har på senare tider i vårt land
äfven från framstående språkmäns sida ett missförstånd gjort
sig gällande, mot hvilket här en bestämd gensaga måste
inläggas. Denna åsikt går först och främst ut därpå att söka
framställa tungryggs-r såsom lika berättigadt med tungspets-r
vid uttalet af högsvenskt tungomål. En dylik åsikt finner
man uttalad i Lyttkens och Wulffs för öfrigt i så många
hänseenden förtjänstfulla arbete Svenska språkets ljudlära och
beteckningslära etc. Här heter det nämligen, s. 141 noten:
»Tungspets-r har anseende för att vara det enda rätta r-ljudet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
