Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Om språket och språkljuden - Om språkljudens förmåga att motsvara vissa stämningar. Utkast till en högsvensk ljudsymbolik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
social», hvars närmare bestämmelser öfvervakas af den
nyckfulle, oansvarige tyrann, vi kalla språkbruket, som under sin
framfart icke vill veta af någon annan lag än
bekvämlighetslusten och stundom icke ens respekterar denna drift.
Mot denna åsikt vittnar den stora massa ljudhärmande
eller onomatopoetiska ord, som hvarje språk eger att
uppvisa, ord, hvilkas ljudförbindelser på ett otvetydigt sätt
sträfva att återspegla den eller de sinliga förnimmelser, som
ingå i deras innehåll eller som medelst orden skola på ett
begreppsenligt sätt fixeras. Föreställning och språkljud träda
i dylika ord sålunda till hvarandra i ett omisskänneligt inre
förhållande. Starkast framträder denna egenhet i ord, som
uttrycka hörselförnimmelser från naturens olika områden,
yttringar af naturkrafterna, djurens läten o. s. v., såsom
t. ex. i vårt språk orden knaka, braka, prassla, hvissla, hvina,
blåsa, skvalpa, jama, gnägga, skälla, hväsa m. m.
Men äfven på de öfriga sinnenas områden visar språket
en liknande sträfvan till förnimmelsehärmning, sålunda t. ex.
på synsinnets område i orden blixt, blinka, på känselsinnets
i skroflig, slät, hal, ja ända ned till smaksinnets sur, söt
o. s. v., vid hvilka ords uttal mundelarne liksom sträfva att
intaga samma ställning som vid den verkliga förnimmelsen
af något surt eller sött. Äfven här möta oss stora
skiljaktigheter inom mer eller mindre besläktade språk, ehuru man
ofta kan göra den iakttagelsen, att ordens olikhet till en
ej ringa del berott på de så att säga olika sidor, från hvilka
ljudet uppfattats. Sålunda är för den icke språklärde svalget
stort mellan ljuden uti t. ex. aboyer å ena sidan samt bellen
och skälla å den andra, men tydligt är, att det franska ordet
åsyftar att återgifva den store hundens djupa, kraftiga skall,
hans vov vov, medan bellen och skälla mera erinra om
den mindre hundens uttryck för lifligare känslor, hvaremot
man i ett sådant ord som bjäbba återfinner knähundens
meningslösa eller näsvisa uttryckssätt. Likaledes tyckes
ljudskilnaden till en början vara stor mellan orden hennir
och gnägga, ehuru man i hvartdera af dessa ord tydligen
finner hästens läte efterhärmadt.
Anmärkningsvärdt är vidare, att i så många språk
namnen på de särskilda delarne af artikulationsapparaten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
