Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Om språket och språkljuden - Om språkljudens förmåga att motsvara vissa stämningar. Utkast till en högsvensk ljudsymbolik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sådana, hvilkas innehåll ur stämningens synpunkt är besläktadt
med den stämning, som ljudsammanställningen i sig innebär;
4:o) att ljudsymboliken med denna begränsning erhåller
ett verkligt praktiskt värde, emedan så beskaffade ords
uttrycksfullhet måste i hög grad stegras genom ett riktigt
och stämningsfullt uttal af de språkljud, af hvilka ordet är
bildadt, t. ex. spraka, spritta, susa o. s. v.;
5:o) att en sådan symbolik kan ega ett värde, som ej
bör underskattas, äfven med hänsyn till sådana ord, hvilkas
innehåll och ljud ej förete motsvarande lynne, t. ex. fred,
ro, i hvilka de skarpa ljuden strida mot det blida uti
innehållet, eller å andra sidan orden slå, snöd o. s. v., där de
veka ljudförbindelserna strida mot innehållets skärpa,
motsatser, som kunna undvikas eller åtminstone mildras
därigenom, att den talande på grund af sin insikt i ljudens
symbolik i förra fallet mildrar, i det senare förstärker ljudens
uttal, så långt sådant är möjligt utan att förnärma deras
uttalslynne.
Angående ljudförbindelsernas uttrycksfullhet må här
följande grundförutsättningar angifvas. Vi taga först och
främst till utgångspunkt konsonanternas indelning i kraftiga
och veka samt urskilja inom hvartdera af dessa områden
tvenne underafdelningar, nämligen mer eller mindre klanglösa
konsonanter och konsonantiska klangljud.
Kraftiga klanglösa konsonanter äro de explosiva p, t, k,
de frikativa f, tj, sch samt betonadt s och obetonadt s
såsom utljud. Det kraftiga konsonantiska klangljudet är
företrädesvis tungspets-r - ehuru, såsom ofvan är nämdt,
l, m, n, och ng kunna genom förstärkning blifva kraftiga
klangljud.
Veka relativt klanglösa (om också af röstton åtföljda)
konsonanter äro de explosiva b, d, g samt de frikativa v, j
och det klanglösa s såsom förljud. De veka konsonantiska
klangljuden äro l, m, n och ng, som visserligen kunna såsom
slutljud förstärkas och verka såsom kraftljud, men som dock
i och för sig och särskildt i jämförelse med tungspets-r
måste tillerkännas en vek klang.
Anm. Ur fonetisk synpunkt vållar s-ljudets placering
svårigheter. Högsvenskan eger nämligen icke i likhet med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
