Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Om språket och språkljuden - Om språkljudens förmåga att motsvara vissa stämningar. Utkast till en högsvensk ljudsymbolik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De veka konsonanterna såsom utljud.
De veka relativt klanglösa konsonanterna såsom utljud
hämma endast obetydligt det föregående vokalljudets utklang,
men bidraga att göra densamma vekare. Betonad vokal
håller sig följaktligen uppe, ehuru med vekare klang, framför
ett dylikt slutljud, man jämföre lid och lit, lag och läk,
och äfven den obetonade vokalen löper mindre fara att
förlora sin stämningsfärg under inflytelsen af dylikt betonadt
slutljud, än då det senare är kraftigt, ehuru vokalljudets
utklang städse varder vekare; man jämföre fad och fadd
med fat och fatt, mid och midd med dit och ditt.
L-, m-, n- och ng-ljuden befordra i hög grad den
föregående vokalens veka utklang, hvilken i sin ordning
förstärker slutljudets klang, och inverka följaktligen icke, såsom
fallet är med de klanglösa konsonanterna, menligt på en
föregående obetonad vokals stämningsfärg, utan göra
densamma blott mera blid och »varm» eller varm och frisk, än
den i och för sig är. Man jämföre tal och tak eller tag,
lån och låt, klang och klack, rang och ragg, lång och lock
eller logg. Särskildt gäller en dylik klangförädling om i
och y, hvilkas skarpa klang i regeln ofta förvandlas till en
fulltonigare, mera sympatisk genom att förtona uti ett nasalt
klangljud, t. ex. fin, vin, simma. I synnerhet gäller detta
om stafvelsen ing, t. ex. klinga, svinga, tvinga[1]. Tillsammans
med det präktiga ng-ljudet varder vokalen också i regeln
öppen och kort, så att äfven vokaler af u- och å-klassen
förlora sin dystra karakter och erhålla en frisk, glad och käck
klangfärg, t. ex. ung, sjunga, sång, lång, ehuru naturligtvis
språket lika litet här som i öfriga fall uteslutande rättar
sig efter ljudens känslofärg.
Åtföljes klangkonsonanten af klanglös konsonant, så
af brytes det förstnämda ljudets utklang. Eger det klanglösa
ljudet samma artikulationsställe som klangkonsonanten, såsom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
