Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Om språket och språkljuden - Å-ljudet såsom grundton i allvar, åtföljdt af skönhetskänsla, i beundran, hänförelse och dylika inre tillstånd, som uttrycka sig i en låg men på samma gång varm röstton - Vokalmotsatser såsom uttryck för disharmoniska stämningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
så förlorar ljudet en del af sin klang och skiftar på samma
gång sin klangfärg på samma sätt som de fleste af språkets
öfriga vokaler, såsom t. ex. o i klok, a i fat eller satt,
e i fett, ä i käpp eller käft o. s. v., samt får ett mera hårdt
lynne, bäst lämpande sig för oblida stämningar, såsom t, ex.
i den afundsjuke Ståls hån mot kamraten:
Stål han log ett hånfullt löje:
»Du har talat klokt och rätt,
Blöda får du, om vi dröje,
Hittills slapp du det.
Gå, jag möter ensam skocken,
Förr’n den hinner oss,
Du, som bär medalj på rocken,
Är för god att slåss.»
(Fänrik Ståls sägner, De två dragonerna.)
Man gifve akt på, huruledes i alla rimmen uti denna
strof med undantag af löje och dröje vokalljudet liksom
utsläckes i t-, k- eller s-ljud, hvilket med andra ord innebär,
att dylika stämningar som den ifrågavarande söka sitt
kraftigaste uttrycksmedel icke i vokaltoner utan i smäll-,
hväs- och aspirationsljud.
Vokalmotsatser såsom uttryck för disharmoniska stämningar.
I det föregående hafva vi fäst uppmärksamheten på,
huruledes vokaler af samma klass, såsom t. ex. e- och i-ljuden,
eller vokaler med samma artikulationsställe, såsom t. ex. a
och å, eller slutligen, huru vokaler med väsentligen likartad
tonfärg, såsom t. ex. de dunkla vokalljuden, kunna med
tillhjälp af vissa konsonantförbindelser bidraga att öka eller
försvaga, förmörka eller ljusförstärka hvarandras ljudfärg,
hvarigenom verkningsfulla uttryck för skiftningar i en viss
stämning komma till stånd. Men vokalljuden måste i sådana
fall vara så beskaffade, att de verkligen samklinga på ett
sådant sätt, som icke stör eller sönderbryter
grundstämningens enhet, ty om så sker, kan det språkliga uttrycket
ej göra anspråk på konstnärlig fulländning.
Är åter stämningen disharmonisk, så finner den
medvetet eller omedvetet ett i hög grad verkningsfullt uttryck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
