Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Om språket och språkljuden - Vokalmotsatser såsom uttryck för disharmoniska stämningar - Om de s. k. mellanvokalernas ljudlynne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
så hänförelsen i mjuka o- och u-ljud samt klingande å-ljud:
Nej, ett jubel stormade honom emot,
Och i jublet hördes hans lof,
hvarefter den återstälda harmonien till sist bryter fram i
Härå, klangfulla ä-ljud, endast svagt beskuggade af några
inledningsljud i mörkare färgton:
Och det roptes af röster till tusendetal:
»Hurra för vår tappre general!»
Om de s. k. mellanvokalernas ljudlynne.
Till mellanvokalerna räkna vi e, de båda ä-ljuden i säd
och järn, ö-ljuden i dö, lön och björn, o uti bo, bott, det
öppna u-ljudet i upp, ung samt y-ljudet i ny, nyss. I andra
språk, som ej ega hvarken det högsvenska o- eller u-ljudet,
räknar man vanligen äfven å till mellanvokalerna, hvilket
*ir rent fonetisk synpunkt är riktigt, ehuru vi i detta
sammanhang, där det gäller att bestämma ljudens sinnelagsfärg,
föredraga att räkna å till grundvokalerna på grund af dess
utpräglade skaplynne. Äfven mellanvokalerna kunna indelas
i ljusa, nämligen e och ä, samt mörka, till hvilka skulle höra
o, öppet u och öppet ö i förbindelse med starka konsonanter
och särskildt då det utklingar i ett r, åtföljdt af ett
explosivljud, t. ex. mörk, stört. Hvad slutligen y angår, så är det
visserligen mörkare än sin plana ljudfrände i, men dock
så ljust, att det ej med fog kan räknas till de mörka
mellanvokalerna, utan måste anses vara lika mycket eller lika litet
hemma i båda lägren. Detsamma gäller om slutet ö. Det
kännetecknande för mellanvokalerna ligger dock däri, att
de ej i likhet med hufvudvokalerna ega något klart
framträdande ljudlynne, utan måste anses såsom rörliga
fyllnads-Ijud, hvilka lätt skifta färg efter innehållets stämning, i
synnerhet då denna funnit sitt väsentliga uttryck i ett
ljudsammanhang, behärskadt af någon hufvudvokal.
Härvid är dock att märka:
1:o) att alla mellanvokalerna erhålla större ljudskärpa
i stark än i svag konsonantinfattning; man jämföre bed och
bred eller bredt, säd och träta, dö och rödt eller trött eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
