Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Om språket och språkljuden - Om bristen på svensk terminologi i fråga om uttalsstörningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
emellertid tillhöra en föråldrad ståndpunkt. Orden stottra,
stottring äro, anse vi, ur nästan alla synpunkter förträffliga ord.
Deras bildning strider icke mot vårt språks lagar, deras
ljud efterhärma på ett tydligare sätt än orden stamma och
och stamning de stötljud, som äro så egendomliga för det
ifrågavarande felet, och de fylla slutligen en verklig lucka
i vårt språk, hvarför de utan tvifvel lätt kunna införlifvas
med detsamma.
Men om detta medgifves så uppstår en ny fråga: huru
skola vi beteckna den orala ljudmissbildningen eller oförmågan
att riktigt uttala g, k, tj, s o. s. v.? Att i enlighet med tyskt
och engelskt språkbruk öfverflytta orden stamma och stamning
på detta fel skulle ur flere synpunkter väcka anstöt hos ett
svenskt öra, emedan dessa ord endast delvis begagnas för att
beteckna ett dylikt fel eller endast i det fall, då det åtföljes
af upprepade artikulationsförsök, som förleda till det oriktiga
antagandet, att man här hade att göra med en verklig s. k.
stamning. Härtill kommer ännu en annan viktig omständighet.
Endast för det felaktiga uttalet af s-ljudet eger vårt språk
en särskild benämning, nämligen läspning, hvaremot språket
saknar dylika benämningar för motsvarande fel inom det
öfriga konsonantområdet. Skulle vi sålunda försöka använda
ordet stamning i stället för ljudmissbildning, så skulle
följaktligen läspningen blifva en art af stamning, hvilket ur
svensk språklig synpunkt vore ohållbart. I denna
terminologiska nöd tyckes sålunda intet annat återstå än att äfven
för beteckningen af denna art af felaktig artikulation anskaffa
en ny term. Ordet ljudmissbildning är visserligen
uttrycksfullt, men ovigt och svårhandterligt i likhet med nästan alla
dylika på analytisk väg bildade ord, hvartill kommer, att
äfven snöflingen måste anses som en art af ljudmissbildning.
För den orala ljudmissbildningen, föreslå vi därför de på
stammen slint och i analogi med stottra och stottring byggda
orden slintra och slintring. Mundelarna »slinta» vid den
felaktiga artikulationen ur sitt åsyftade läge, och det åsyftade
ljudet »slinter» också undan, innan det hunnit på ett
tillbörligt sätt formas. Med tillhjälp af dessa termer kunna vi
också utan svårighet erhålla beteckningar för de olika slagen
af oralt konsonantiska missbildningar, såsom g- eller k-slintring,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
