Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Om språket och språkljuden - -- Skilnaden mellan stottring och ljudmissbildning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gör sig skyldig till det svåra misstaget att förorda stryk
såsom botemedel för stottrande barn.
Från och med 182O-talet börjar emellertid en så mycket
lifligare verksamhet på detta område. Teorierna jaga
hvarandra med nästan svindlande fart, och denna rörelse fortgår
alltjämt, ehuru det svåra problemet ännu ej kan anses såsom
fullständigt löst.
Ett viktigt uppslag till denna rörelse gaf ett amerikanskt
fruntimmer, mrs Leigh, som trodde sig hafva upptäckt, att
stottringens orsak berodde på tungans läge, i det stottraren
höll tungan vid munhålans botten i stället för att hålla
tungspetsen mot gom hvalfvet, som mrs Leigh påstod vara
normalläget. Botemedlet skulle följaktligen utgöras af
tunggymnastik. Denna ohållbara åsikt upptogs och utvecklades
vidare af Malebouche (verksam 1827–41), som med sin
metod väckte stor uppmärksamhet i Frankrike, hvarjämte
han i Nederländerna erhöll monopol på sin botningskonst.
Framgången af bådaderas förfaringssätt torde emellertid icke
få tillskrifvas mrs Leighs s. k. upptäckt utan snarare de
talöfningar, som väl utgjorde den till en början hemlighållna
kurens förnämsta beståndsdel. Märkvärdigt nog försökte
ett annat fruntimmer, Henriette Hagemann i Breslau, ännu
på 1840 talet åter göra den föråldrade åsikten gällande.
McCormac (1828) värden förste,.som sökte ådagalägga,
att stottringens förnämsta orsak låg i en abnorm
andningsverksamhet, i det stottraren försökte tala under inandning
eller då luftbrist förefanns i lungorna.
Fransmannen Serres d’Alais (1829) förlade stottringens
orsak uti en nervaffektion, som yttrade sig äii som en »dans
i artikulationsmusklerna», än som en stelkramp i röst- och
andningsmusklerna.
Den berömde läkaren Schulthess i Zürich (1830) var
den förste, som på strängt vetenskaplig väg skilde
»Stammeln» från »Stottern» och angaf hvardera störningens
egendomliga kännetecken. Såsom stottringens orsak antog
Schulthess en krampaktig affektion hos röstbanden, hvarigenom
viljans inflytande öfver hithörande muskler tillfälligtvis
upphäfdes eller fördröjdes. Märkvärdigt nog sammanstälde han
denna röstbandskramp med de konvulsiviska företeelserna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
