Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Om språket och språkljuden - -- Stottringens rationela botningsmetod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
alltefter sin art en störning i den normala respirations- och
hjärtverksamheten, ändrar blodomloppets rytm, ökar eller
minskar blodtilloppet åt hjärnan, hvarom rodnaden under
de öfverfyllande och blekheten under de uttömmande
affekterna bära tydligt vittnesbörd, och af dessa störningar kunna
följaktligen icke nervlifvet och särskildt dess centrala delar
undgå att erfara inflytelser. Men den affekt, som hos en
person med ett nervsystem utan sjukliga anlag framkallar
endast en svag eller åtminstone lätt behärskad stockning
i talets flöde, väcker hos en annan person med sjukliga
anlag på nervområdet samma slags yttringar, men med en
sådan styrka, att de icke kunna behärskas, och i detta fall
framkommer den företeelse, vi kalla stottring. Nu utvecklar
sig faktiskt hos den verklige stottraren i regeln ett kroniskt
tillstånd af affekt, en blandning af missmod, fruktan eller
blygsel, hvilken stegras ända till ångest, och detta inrotade
affekttillstånd kan äfven vid den obetydligaste anledning,
vid blotta föreställningen om möjligheten att stottra, väckas
till lif och framkalla den abnorma irritation uti resp.
nervledningar, hvilken i sin ordning närmast ger upphof till
stottringsföreteelsen.
Men i hvilket fall som helst eller hvilken än anledningen
till det onda må vara, så måste det strängt betonas, att
stottringen, i den mån den vinner en viss grad af
utveckling, inrotar sig på en gång t den psykiska och fysiska
organismen såsom ett själfständigt ondt, hvilket ej kan häfvas
blott genom undanrödjandet af den ursprungliga anledningen
– där sådant vore möjligt – utan städse kräfver en särskild,
enligt det ondas art afpassad kurmetod - och hvaruti
består nu väsentligen denna kurmetod?
Då hvarje förnuftigt botningsmedel måste stå i närmaste
förhållande till störningens väsentliga beskaffenhet, så måste
svaret på det ifrågavarande spörsmålet i korthet utfalla på
följande sätt.
Ar stottringens egentliga väsen att söka på ett så
centralt område som det här ofvan omförmälda, så är det
tydligt, att kurmetoden icke ensidigt får riktas på vissa
delar af organismen, i hvilka störningens symptom tydligast
iramträda - emedan man i sådant fall skulle göra sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
