Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det är således hos Margaretha och Mephisto-
pheles som intresset koncentreras. Mephisto är
(hos Goethe) ingalunda ett inbegrepp af sataniska
egenskaper; hans värf består uti att genom blän-
dande bilder gifva den högstämde, men rastlöst irr-
ande menniskoanden en riktning nedåt och smånin-
gom neddraga honom i sinlighetens hvirflar. Han
personifierar i sig den satir, som ligger uti hvar-
dagsprosans seger öfver poesien, stoftets triumf öfver
anden:
»Stoft skall han äta, och med lust,
Liksom min faster, den herömda ormen.»
Ironien är hans element och derutöfver går icke
hans diabolism; ej sällan ironiserar han sig sjelf
och nästan hvarje yttrande är fullt af den kostli-
gaste humor, ofta i en godmodig ton. Också säger
i prologen »Herren» sjelf till honom:
»Jag aldrig dina likar hatat har;
Af alla negativa andar (Geister, die verneinen)
Ar skalken den som minst besvärar mig.»
Men af operans Faust var ej mycket att göra,
och härigenom förlorar äfven Mephistopheles. Ett
stort missgrepp har dock begåtts genom att sub-
stituera Mephisto i dämonens ställe, hvilken skulle
stå bakom den angestfullt bedjande Margaretha,
»jväfva hennes bön och gjuta förtviflan i hennes själ.
Det är en inkarnation af det onda samvetet, som
ligger alldeles utom Mephistos lynne, skalkens, som
väl kan gäcka det arma barnet med en ironisk se-
renad, men ej med raffinerade qval martera hennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
