Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett obotligt ondt - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
228
ETT OBOTLIGT ONDT.
niskor vara så råa och djuriska? Jag går min väg!
Mycket nöje!»
»Nej, men Grischa! Grigori, min lilla dufva!»
sade artisten ömt och smög sig tätt intill Vasiljeff.
»Kom med oss! Vi gå till ett annat ställe! Jag
ber dig, Grigori!»
Medan de gingo uppför trappan sökte de på
det enträgnaste öfvertala Vasiljeff att följa med.
Mattorna, den förgyllda balustraden’, betjänten, som
öppnade dörren, prydnaderna i förmaket — allt var
i samma stil som S—ff-gatan, men mera fullkomligt
och imponerande.
»Sannerligen går jag inte hem!» sade Vasiljeff,
medan han tog af sig rocken.
»Nej, nej, min lilla dufva!» sade artisten och
kysste honom på halsen. »Ha nu inga kapriser ...
Gri-Gri, var sällskaplig! Vi gingo ut tillsammans
och skola också gå hem tillsammans. Du är
verkligen bra dum!»
»Jag kan ju vänta på er på gatan. Herre
Gud, det här är mig ju så gränslöst motbjudande!»
»Se så, Grischa... Motbjudande, men du
studerar ju under tiden! Förstår du inte det? Du
studerar!»
»Man måste se tingen objektivt,» sade
medicinaren allvarligt.
Vasiljeff gick in i salen och satte sig. Där
funnos äfven flera andra gäster: två infanteriofficerare,
en gammal flintskallig herre, som hade glasögon
med guldbågar, två studenter utan mustascher och
en mycket berusad man, som såg ut som en aktör.
Damerna voro allesammans upptagna af dessa gäster
och ägnade Vasiljeff’ ingen uppmärksamhet. Endast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
