Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett obotligt ondt - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT OBOTLIGT ONDT.
229
en af dem sneglade på honom, smålog och sade
gäspande: »Stig fram!»
Yasiljeff kände hur hjärtat bultade och ansiktet
brände. En pinsam känsla af vämjelse grep honom
och han blygdes inför alla dessa gäster öfver att
vara på ett sådant ställe. Han plågades af den
tanken, att en så ordentlig och aktningsvärd man
som han hittills alltid ansett sig vara, kunde hata
dessa kvinnor och endast känna afsky för dem. Ingen
af dessa kvinnor, musikanter och betjänter hade gjort
honom något ondt.
»Det kommer sig däraf, att jag inte försöker
att förstå dem,» tänkte han. »De likna allesammans
mer djur än människor, men de äro dock människor
och ha själar. Man måste först förstå dem och sedan
döma dem ...»
»Grischa, gå nu inte, utan vänta på oss!» ropade
artisten, hvarpå han försvann.
Snart försvann äfven medicinaren.
»Ja, man måste försöka förstå dem, men det
tycks vara omöjligt...» fortsatte Yasiljeff sin
tankegång.
Han började att noga betrakta alla kvinnorna
och att söka upptäcka ett drag af blygsel i deras
ansikten. Men han kunde icke spåra något annat
än ett slappt uttryck af lojhet och välmåga, antingen
det var därför, att han var dålig fysionomist eller
därför att ingen af kvinnorna kände någon blygsel.
Slöa blickar, fadda leenden, gälla röster, fräcka
gester — och ingenting annat. Det var tydligt,
att alla dessa kvinnor haft en kärleksroman, som
liknade den medicinaren nyss berättat, att icke heller
deras kyskhet varit värd mer än femtio rubel, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
