Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett obotligt ondt - 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT OBOTLIGT ONDT.
233
i mörkret däruppe, trängde musiken ditut — än
jublande glad, än veinodsfull och sorgsen. Om man
blickade upp i mörkret, syntes en mängd hvita
rörliga punkter glindra fram mot den svarta bakgrunden:
det var snöflingor. En ljusflod från de upplysta
fönstren strömmade ut öfver de hvita flingorna, som
långsamt sväfvade omkring i luften, lätta som dun,
och ännu långsammare föllo ned mot jorden. De
kretsade i täta flockar kring Vasiljeff och hängde sig
fast vid hans skägg och ögonbryn . .. Fotgängare,
kuskar och hästar voro hvita.
»Att den hvita snön icke blygs öfver att falla
ned på denna gata!» tänkte Vasiljeff. »Förbannelse
öfver detta hus!»
Han darrade på benen, så fort hade han sprungit
utför trappan, och flämtade som om han gått uppför
ett berg. Han kunde höra hur hjärtat bultade. Han
ville gå hem och så snart som möjligt komma bort
från denna gata, men hölls kvar af en ännu häftigare
önskan att invänta sina kamrater och utgjuta sina
känslor för dem.
Det var mycket i allt detta, som han icke
förstod; de fallna kvinnorna voro honom lika gåtfulla
som förut, men han hade fått klart för sig att saken
var allvarsammare än han trott. Om alla de
brottsliga kvinnor, som taga in gift, skola få namn af
fallna kvinnor, då är det bra svårt att finna en
passande benämning på alla dem, som nu dansa efter
denna brusande musik och som fräckt föra sitt
lättsinniga språk.
»Lasten finns till,» tänkte han, »men man
känner icke till dess orsak, ej heller finns något hopp
om befrielse från densamma. Slöa och likgiltiga som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
