Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gluck, Christoph Willibald, Ritter von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genom lectioner i sång, violin- och
violoncellspelning, som med
uppträdande i concerter. 1736 reste han
till Wien, der en Lornbardisk furste
hörde honom sjunga och spela. Hos
denne furste erhöll Gluck plats som
kammarmusikus och fick i sådan
egenskap följa med honom till Milano, der
fursten öfverlemnade honom till den
berömde kapellm. Sammartini’s
ledning. Efter 4-åriga studier hos denne
mästare, skref G. 1741 sin första opera:
»Artaserse», som snart efterföljdes af
7 andra, hvilka alla vunno stormande
bifall. I London, dit G. blifvit
inbjuden af Lord Middlesex, skref han
operan »La Caduta de’ Giganti». 1746
anställdes Gluck vid Churfurstliga
kapellet i Dresden, derifrån han sedermera
begaf sig till Wien och Italien, öfverallt
componerande operor. 1750 firade han
sitt bröllop i Rom med dottren till
bankiren Pergin. Hans opera »La
Ciemenza di Tito», med text af
Metastasio (samma text till hvilken,
förkortad, Mozart 40 år sednare skref ny
musik för kejsar kröningen i Prag),
uppfördes i Neapel 1751. Trenne år
derefter utnämndes G. till hofkapellm. i
Wien. 2:ne nya operor som han
derefter lät uppföra i Rom förskaffade
honom Riddarevärdigheten af »Den
Gyllene Sporren». Med året 1762
började Gluck sin reformatoriska bana, då
han skref operan »Orfeo ed Euridice».
Det hos G. hittills rådande Italienska
operamaneret, deri uttryckets sanning
hade måst vika för den häfdvunna, stela,
manierade formen, var med ens
försvunnet; i stället syntes dramatisk
sanning och karaktersteckning utgöra
målet för hans sträfvande. Operan
»Aleeste» följde härpå. Denna opera
tillegnade G. storhertigen af Toscana; i
dedicationen redogör tonsättaren för
sin nya theori. Emellertid fann han
att Tyskland ännu icke var moget att
uppfatta hans idéer. Han vände
derföre sin blick mot Frankrike, der hans
själsfrände Gretry i Paris firade
verkliga triumpher. Försedd med
recommendationsbref, reste han till Frankrike
1773, och rönte af Parisarne ett
utmärkt emottagande, synnerligen vid
hofvet, hos drottning Marie Antoinette,
hvilken som enkehertiginna i Wien
varit hans elev. »Iphigenie en Aulide»
såg här dagen, och väckte oerhördt
uppseende. Operan »Alceste», som i
början föll, erhöll dock slutligen rättvist
erkännande. Denna opera uppfördes
1:sta gången i Stockholm 1781 och
tillvann sig här det största bifall. 1777
skref Gluck sin »Armide». Musikverlden
i Paris delade sig vid denna tid i 2:ne
partier: Piccinister och Gluckister; det
ena, hyllande den Italienska
traditionen, för hvilket Piccini, som
samtidigt med Gluck anländt till Paris,
stod i spetsen; det andra hyllande den
Tysk-Franska principen, representerad
genom Gluck. Denne blef den
segrande. Vid 65 års ålder skref G. sin
odödliga »Iphigenie en Tauride». 1780
hade Gluck ånyo bosatt sig i Wien,
der han † af slagfluss 1787. Hans
marmorbyst pryder stora operans Foyer
i Paris. Utom sina många operor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
