Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Harmoniska Sällskapet - Harmoniska toner - Harmonium - Harpa - Harper, Th.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bildades (1860) det nya
Harmoniska Sällskapet, under hofkapellm.
Normans ocfr herr J. Günthers
anförande; det har egen fruntimmers- och
manschör samt biträdes ofta af kongl.
hofkapellets orchester. I dess concerter
uppföres, förutom äldre, classiska
mästares tonverk, äfven det nyaste af värde
utlandets musikrepertoir företer.
Harmoniska toner. Se Aliquot-toner.
Harmonium. Se Physharmonika.
Harpa. Ett bland de äldsta
musikinstrumenter; var i bruk hos
Egyptierna redan under Sesostri’s tider. Bland
de Keltiske barderna stod harpan i
högsta anseende. De Nordiska sagorna
omförmäla en Geister, som kunde på
Harpa slå både »Gunnarsslag och
Gudrunas konstiga grepps. En Sigurd
skall äfvenledes varit en konstfull
mästare att »slå harpa». Rydquist i sin
afhandling: »Nordens äldsta skådespel»,
omtalar ur »Herrauds och Bosa saga»,
att Östgötha-prinsen Herrauds
fosterbroder iklädde sig en gång Sigurds
skapelse, och utförde "Gyar-slag,
Drambu-slag och Hierandahliod».
Den ur bruk komna Spets- eller
Dubbelharpan, som vid spelningen
ställdes på ett bord, och hvars 2:ne rader
metallsträngar, skiljda genom dubbla
resonansbottnar, spelades med båda
händernas fingrar — bildar öfvergången
till den nyare s. k. Stora
Davidsharpan, hvilken i det närmaste eger
formen af en på spetsen ställd
triangel. Detta instruments undra del —
Corpus eller kroppen — består af en
mot ena ändan afsmalnande, aflång
fyrkantig låda, från hvars resonansbotten,
med sina tvänne runda ljudhål,
strängarna löpa upp till stämskrufvarna,
hvilka äro fastade i instrumentets öfra
del. Denna del — halsen — har en
vågformig skapnad, utgående från
lådans smalare ända till öfra delen af
den pelarformiga stång, hvars fot
slutar vid lådans eller kroppens främre,
bredare del. Vid spelningen, som
utföres sittande, ställes harpan mellan
knäen sålunda, att den pelarformiga,
utåt vända, stången, står med sin fot
på golfvet; basens strängar knäppas
med venstra och discantens med högra
handens fingrar. En sednare
uppfinning är den s. k. Pedalharpan, som
är försedd med, vid stångens fot
anbringade, pedaler, genom hvilkas
begagnande strängarnas ljudande delar på
ett beqvämt sätt kunna förkortas och
sålunda de tillfälliga halftonerna
fullkomligt rent erhållas; den
fullkomnades af Erard. Dennes Harpa (»Harpe a
double mouvement»), har pedaler, genom
hvilka hvarje sträng kan höjas 2:ne
gånger en halfton. Harpans vanliga
tonomfång går från C till a’’’.
Tonstycken för Harpa noteras, likasom de för
piano, i discant- och basclav. I
Frankrike och England har Harpan vunnit
största användning.
Harper, Th. Utmärkt
trumpetvirtuos; f. 1738 i Worcester; † 1853 i
London. Hans söner: Edmund,
tonsättare och pianist, Charles, hornist och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
