Note: This work was first published in 2000, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. En skriftställare. En svensk en; en karl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
böcker. Men nog skulle han vara med om att hylla om så krävdes. Det är för det vi betalar honom hans apanage som icke regerande.
Strindberg är som män i Sverige mest. Bara lite mer så. Han skrev det de andra tänkte tyst. Det är en utgångspunkt; manligheten. Om inte annat så retar detta påpekande feminister i ämbetet. Vilket skulle ha glatt Strindberg.
Jag läser litteraturkritiker som skriver psykologiskt om att Strindberg mätt kuk. Om de är kvinnor förlåter jag dem. De kan inget annat veta än vad vi män berättat för dem om vår ungdom och de fjesta bland oss tiger. Är anständiga som det heter. Men om dessa litteraturvetare är män ljuger de ända in i teorien inför publiken.
Det Strindberg skrev (och som Personne så upprördes över) i Tjänstekvinnans son och senare i En dåres försvarstal tillhör allas vår erfarenhet. Jag har aldrig träffat någon karl som inte i ungdomen runkat i ring, grubblat över sin kuk, mätt den och undrat om den skulle duga eller om den var för liten eller för krokig. Det är ett oss kulturspecifikt grubblande och hör inte bara ungdomsåren till. Typiskt är också att August Strindberg senare - efter Inferno - visade viss ånger över denna sin öppenhet. Men kanske är svenska manliga litteraturvetare av annat könsligt och mindre komplicerat slag än vi andra.
Eller: Vem av oss som gått igenom några äktenskap känner inte igen sig i En dåres forsvarstal? Detaljerna kan skifta.
I min generation hände det aldrig som på Strindbergs artonhundrasjuttiotal i Stockholm att man gick till "flickor" där man betalade för sig. Men om jag ser tillbaka genom äktenskapen och om jag ser mig om bland vänner och kamrater finns för övrigt nästan hela romanen i ena upplagan efter den andra. Med passioner och allt. Han skriver ut den rasande sexuella svartsjuka vilka de flesta som jag mött, lyssnat på och iakttagit under deras könskriser senare inte vågar minnas. När det är över kan de inte se sig om. Glömmer med vett och vilja det djävliga; det de stått och gråtit om på baren med mig. Strindberg höll minnet öppet. Han skrev det åt oss!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
