Note: This work was first published in 2000, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. En skriftställare. En svensk en; en karl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mot slutet av åttiotalet när Strindberg rest ut ur Sverige och fram mot nittiotalet, när antisemitismen i Frankrike tydligt blev en del av den allmänt reaktionära rörelsen lämnade Strindberg alltmer sin öppna och överlagda antisemitism.
Han var misstänksam mot Dreyfus. Men han var det på annat sätt och med andra motiv än de antisemitiska och klerikala antidreyfusarderna och högernationalisterna i Frankrike.
Låt oss gå tillbaka till 1898! Den tjugotreåriga Marika Stiernstedt som beundrade Strindberg hade i Paris då fått
hans adress av Nathan Söderblom. Hon kom upp till honom på hotellet med en bukett syrener:
För den hyllning jag avsett tycktes hans tanke vara främmande; hyllning åt snillet, hyllning åt den av det tongivande litterära Sverige förnekade, åt den av andra, av mig själv beundrade... och därtill just syrener, som skulle påminna om hemlandet.
Jag borde kunnat hitta på lämpliga inledningsord, men jag gjorde det inte.
I stället påpekade han, vänligt, men han påpekade, att min visit inte hörde till det som god ton tillåter en ung dam. Om jag tänkt på den saken?
/.../
- Nej, sade jag, men förlåt mig då.
- Förlåt er själv, sa han med sitt stora allvar, jag har
ingenting att förlåta.
Småningom kom ett samtal igång.
Dreyfusaffären var aktuell och Strindberg framkastade tanken att intet lidande är oförskyllt, allt lidande är bot för kända eller okända gärningar. Senare har jag hört påstås att han någon tid skulle ha trott på Dreyfus’ skuld, men det framkom inte nu. Nu var han idel blidhet, han tycktes ren från varje stygg tanke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>