Note: This work was first published in 2000, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Motbilden synliggör!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
egentligen blott hos kulturmänniskan. Men Strindberg med sin isgrå och misstrogna blick nedifrån är en förlupen träl. /.../ Hela hans författarskap är klasskamp. Han finner det högst naturligt att kalla liberaler och högermän för mördare och tjuvar. Men när han stöter på ordet "skomakarrealism", då upprörs han i sitt innersta öfver att ett aktat yrke så yunkeraktigt kan begabbas. /.../ Liksom alla proletärfilosofer blir han först
moralist, när det gäller öfverklassen. Det är otroligt, att
människorna år efter år kunna sitta och höra på denna lifsåskådnings låghalta gång. Det är vanans makt. Men endera dagen tröttna de och vända på stolen med ett resolut: Nej, nu, snälla herrar, få ni verkligen hitta på något nytt! /.../ Allt går igen, som Strindberg brukar säga, och han har så länge plockat sönder, att slutligen hela hans författarskap mjölar sig. Allting blir ingenting.
Rundt omkring honom är det bara brända tomter. /... / Aldrig någonsin har han skyndat till för att värna om det skygga och förnäma inom oss, det som under alla dessa år har lidit mest. Där han talar, vaknar det onda. Alla de onda blir rörda och säga: "Han talar vårt tungomål; han och vi äro det goda."
De åskådare, som i alla väder tjusas af Strindberg och begärligt andas in förstöringens dammskyar, för att få nysa, äro af ett särskilt slag. Nästan alltid är det något på sned med dem. De är partigängare och gnagare, som titta upp på lifvet genom råtthål. De är cyniska och grofva naturer, trasiga sinnen, själfförödare, misslyckade och förgrämda. Men det är inte de, som skall besitta jorden.
Inom svensk vitterhet har kanske aldrig ett namn blifvit så måtdöst öfvervärderadt som Strindbergs på deras tunga. Det skulle då vara Almqvists. Men det har med honom aldrig gått till sådan öfverdrift. Och dock voro Almqvists rent poetiska gåfvor vida större. Något, som ens kan jämföras med "Törnrosens bok", poetiskt mätt, har inte Strindberg att lämna efter sig. Vid en omläsning av hans verk häpnar man öfver, att där ändå verkligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
