Note: This work was first published in 2000, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Jagromanerna och fallet Frida
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den som tar fram den sextioåttonde volymen i tredje
perioden, den som omfattar den femtiofemte årgångens
andra avdelning, finner i numret från den i mars 1885
Ferdinand Brunetières tretton sidor långa essay om Jules
Vallès: "En refraktärs bekännelser" (s 212-2 24).
Det är inte en essay i allmänhet. Det är ett liktal. Jules
Vallès hade avlidit 53 år gammal lördagen den 14 februari.
Två dagar därefter fördes hans kista till Père-Lachaise.
Begravningståget anfördes av överlevande medlemmar av
Kommunen. 60.000 följde dem. 100.000 kantade vägen.
Jules Vallès var parisisk författare och journalist, som sådan
en refraktär. Men inte litteratör blott utan även
kommu-nard. Iförd sitt röda skärp som de "fattigas deputerade"
hade han tillhört de femtio som försvarade Kommunens
sista barrikad den 28 maj 1871 på rue de Paris i Belleville.
Han dömdes till döden av Thiers och regeringen i
Versailles men lyckades undkomma över gränsen till Belgien.
Först efter amnestin i juli 1880 hade han kunnat återvända
till Frankrike och fått publicera sig under eget namn. Men
det var en av alla de rättänkande hatad författare, baktalad
och förföljd som begrovs i fattiggraven.
Ferdinand Brunetières stora översikt inleds med orden:
"Det är om en gemen människa (Cest d’un vilain homme)
jag kommer att tala..." Det duger inte att bara lämna
honom i fred nu när han är död. Ty som den döde själv
påpekat "är döden ingen ursäkt" och döden utgör "för var
och en av oss den timme då vi dömes för våra gärningar,
utan hat men också utan hyckleri". Desto nödvändigare
skriva om honom eftersom
... författaren till Barnet, Studenten, Den upproriske...
inte saknade talang. Man kan likaledes säga att
redaktören för Cri du Peuple och ledamoten av Kommunen,
trots att omständigheterna inte tillåtit honom att
genomföra allt det onda om vilket han drömt, dock har sin
plats i berättelsen om ett uppror som framtiden aldrig
kommer att förlåta.
Dom över död man således. För att hans ord inte skall gå
182
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
