Note: This work was first published in 2000, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Jagromanerna och fallet Frida
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
oss och hösten i ryggen och skyndade mig till
Ottomiddagen, som jag ett ögonblick trott hade fallit bort.
Knackade på dörren, och pang - frun själv öppnade. Du
kan tanka dig, att jag kände det som ett straff för att jag
lämnat dig.
(På tyska i BREV X,s 282.)
Men den ändringen är oväsendig; den avgör inte
skildringens karaktär. Jagromanen är inte ett polisprotokoll!
Förhållandet mellan dem då på hösten 1894 var komplicerat.
Inte minst på grund av hans eländiga ekonomi. Att han
var fattig och hon från en välbärgad familj ställde till
långt mer elände dem emellan än åldersskillnaden.
Därtill kom hennes påträngande och, inte bara ungdomligt,
amatörmässiga försök att arrangera hans litterära liv
genom att vilja organisera framgångar åt honom. Fast inte
var äktenskapet och Strindbergs kärlek till sin krångliga
unga hustru förbi när de skildes utanför varuhuset
Prin-temps. Den var ännu stark. Från Paris skriver han till sin
Frida om denna svåra kärlek en vecka senare, den 3
november 1894:
Kära nyckelpiga
En sådan lycka, att också du saknar mig litet, utan detta
skulle jag vara förlorad, ty jag är fast. Det är hemskt men
det tycks som om vi vore sammansvetsade för livet. Den
stora, den allra största lycka, olyckan utan utväg.
Det är märkligt! Fel och förtjänster, dygder och laster!
Pest! jag älskar dig för dina så kallade fel, ditt lättsinne,
din omedvetenhet, din nästan vegetala livshållning.
Förklara det för mig! Mellan oss två med all vår
smutsighet tycks allt mig rent!
Du, klädd som en backfisch - ah! jag är gubbe! En
gammal åsna! Det vill jag inte tro. Jag ger dig fullkomlig
frihet för att jag tror dig vara fullkomligt ärbar, inte för att
jag tror mig vara oemotståndlig. Min tillit är ingen
skymf, den är en hedersbetygelse! Men gör aldrig din
192
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
