Note: This work was first published in 2000, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. En bättre man, en sämre en och måttligt beröm är bäst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
net det hederliga namnet Friedrich Strindberg.
Det var det märkvärdiga uppträdandet!
Jag menar att det tyder på en hans djupa anständighet.
Också i dag känner jag till män vilka skulle vägra en
horunge sitt namn. Liksom jag känner - och högaktar - andra
vilka, trots den känslomässiga smärtan, för att inte skada
det oskyldiga barnet ingenting gör.
Men så som man bortser från hans anständighet bortser
man också från hans verkliga dåligheter.
Att August Strindberg medvetet skrev på sig ett åtal för
Giftas, att åtalet formellt var helt korrekt, att Strindberg
medvetet tänkte följa de ryska nihilisternas råd att sitta kvar
i Genève och låta rättegången fortgå utan att han var
närvarande och att hans försvarstal när han tvangs hem därför
blev tvetungat; om det torde man nu kunna vara överens.
Gunnar Brandell och jag kom år 1985 oberoende av
varandra också fram till att den dittills vedertagna
litteraturhistoriska sanningen mest var 1880-talsliberal propaganda.
(Se hans fotnot s 343 i Strindberg - ett författarliv. Andra
delen.)
Men vad vi inte kunde bli överens om trots att vi satt
drickande och resonerande en hel natt var det jag
hävdade: att August Strindberg i namnsedelshistorien visade
prov på en grundläggande moralisk dålighet. Fegt och utan
att stå för sitt handlande sökte han tillverka juridiskt
värdelösa - medvetet falska, med andra ord - papper med
vars hjälp han inför offentligheten kunde klara sitt
anseende samtidigt som förläggaren Bonnier ("Moses" alltså,
vilket nog inte bör glömmas) skulle ställas inför rätta och
dömas för att ha hädat vår frälsare Jesus Kristus.
Vi var överens om att litteraturhistorikerna i allmänhet
hade beskrivit situationen felaktigt. Den var betydligt
kne-pigare än vad t. ex. Strindbergs vän Johan Mortensen skrivit
i Från Röda Rummet till Sekelskiftet (Stockholm, Albert
Bonniers Förlag 1918, s 128):
Då Strindberg icke avlämnat namnsedel, var
boktryckaren, här densamme som förläggaren, Albert Bonnier,
226
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>