Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mysterier 17
Minuten sprang upp. Han skalv synbart, hans grå
hår hade åter fallit ner i pannan, och han stirrade
notarien rätt in i ansiktet. Detta varar flera sekunder.
Nej, det är för mycket, det är för mycket! skriker till
och med bondkvinnan. Gör det inte! Hahaha. Gud
bevare mig för er!
Ni vill alltså inte? Ni vägrar? frågar notarien. Han
reste sig upp han också och blev stående.
Minuten gjorde en ansträngning för att tala, men fick
inte fram ett ord. Allesammans sågo på honom.
Då reser Nagel sig plötsligt upp från sitt bord borta
vid fönstret, lägger ifrån sig tidningen och går tvärsöver
golvet. Han förhastar sig inte och gör intet väsen, men
likväl drar han allas uppmärksamhet till sig. Han stannar
bredvid Minuten, lägger sin hand på hans axel och säger
med hög, klar stämma:
Om ni vill ta ert glas och slå det i huvudet på den där
valpen, så ger jag er kontant tio kronor och räddar er från
alla möjliga följder. Han pekade rätt på notariens
ansikte och upprepade: Jag menar den där valpen.
Det blev med ens alldeles tyst. Minuten såg
skräckslaget från den ena till den andra och sade: Men ...?
nej men...? Längre kom han inte, men detta upprepade
han gång på gång med darrande stämma och som det var
en fråga. Ingen annan sade något. Notarien tumlade
förbluffad ett steg tillbaka och fann sin stol; han hade blivit
alldeles vit i ansiktet och sade ingenting han heller. Hans
mun stod öppen.
Jag upprepar, fortfor Nagel högt och långsamt, att jag
ger er tio kronor för att slå ert glas i den där valpens
huvud. Jag håller pengarna här i handen. Ni skall heller
inte vara rädd för följderna. Och Nagel höll verkligen
fram en tiokrona och lät Minuten se den.
Men Minuten bar sig besynnerligt åt. Han stack med
en gång iväg till en vrå av kaféet, sprang med sina små,
förvridna ben bort till denna vrå och satte sig där utan
att svara. Han satt med lutande huvud och tittade under
Mysterier. 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
