Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82 Mysterier
Det var en varelse med sjukligt utseende, med ihåliga
kinder och med läppar så smala och hopknipna, att de
sågo ut som ett rakt streck i ansiktet. Ögonen voro stora
och dunkla, hans panna var ovanligt hög och klar; men
hans bröst var platt och skuldrorna icke bredare än på en
kvinna.
Detta var Karlsen. Så såg han ut. Nagel tänkte för
sig själv, att mot detta ansikte svarade blå händer och
teologi. Han satt just och tänkte anmärka att det var ett
hemskt ansikte, då han lade märke till att notarie Reinert
flyttade sin stol intill Dagnys och började prata med
henne. Då bläddrade han vidare fram och tillbaka i albumet
och teg för att icke störa.
Eftersom ni har klagat över min tystnad i afton, sade
notarien, så får jag kanske lov att berätta för er en
upplevelse från kejsarbesöket, en sannfärdig historia. Jag
kom att tänka på den just nu...
Hon avbröt honom och sade lågmält:
Vad är det ni har gjort sådant skoj av därborta i
hörnet hela kvällen? säg mig hellre det. Jag ville ju bara ge
er en vink, när jag sade, att ni hade varit tyst. Ni satt
naturligtvis och var elak då också. Det är riktigt styggt
av er att härma och göra narr av allt möjligt. Det är sant,
att han koketterar alldeles gräsligt med den där
järnringen på lillfingret, håller upp den och ser på den och
putsar den. Nå, men det kan ju hända, att han gör det i
tankarna. Han gjorde sig i alla fall inte till så förfärligt
som ni ville påskina. Men förresten är han både så
uppblåst och halvfjollig, att han förtjänar det. Men du,
Gudrun, har gjort för mycket av det med ditt fnittrande. Han
har alldeles säkert märkt, att du skrattade åt honom.
Gudrun kom till, försvarade sig, påstod att det var
endast och allenast notariens skull, han hade varit så komisk,
oemotståndlig. Bara sättet varpå han sade: Gladstones
storhet har aldrig imponerat på mig — mig! ;
Hyss, du pratar för högt nu också. Han hörde dig,
jo, det gjorde han, han vände sig. Men du, lade du märke
till... när han blev avbruten, gjorde det honom inte det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
