Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128 Mysterier
var ungkarl och hette Sörensen, en riktigt rolig bror. Så
var det en vårnatt, jag kom från kajen där jag hade
spatserat fram och tillbaka och sett på fartygen. När jag
kom till det gula huset, hör jag att det är främmande
där inne, för det var ett väldigt stimmande och
skrattande av en hel hop folk. Just när jag kommer förbi
fönstren, får man ögonen på mig och knackar på rutorna.
Jag går in och befinner mig framför doktor Kolbye,
kapten William Brante och Tolder Folkedahl och en hel del
andra; ja, de äro döda eller bortresta allesammans nu,
men allt som allt var det sju åtta stycken och allihop
stupfulla. De hade slagit sönder alla stolar bara för nöjes
skull, ty så ville stadsfiskalen ha det, och de hade också
krossat alla glas, så att vi måste dricka ur flaskorna. Men
då även jag kom till och blev stupfull, jag också, så blev
det ingen ände på bråket. Herrarna klädde av sig och
sprungo alldeles nakna omkring i rummen, fast vi inte
hade rullat ner gardinerna, och då jag inte ville göra som
de andra, så togo de mig och klädde av mig med våld.
Jag slog hela tiden ifrån mig och gjorde vad jag annars
kunde; jag hade ingen annan råd, jag bad dem om
förlåtelse och tog dem i handen och bad dem om
förlåtelse.
Vad bad ni om förlåtelse för?
För att jag kanske kunde ha sagt något som kom dem
att gå löst på mig. Jag tog dem i handen och bad dem
om förlåtelse för att få dem att göra mig så litet illa som
möjligt. Men det tjänade ingenting till, de klädde av mig
helt och hållet. Doktorn fann också ett brev, som jag
hade i fickan, och detta brev gav han sig till att läsa
upp för de andra. Men då blev jag litet nykter igen, för
brevet var från min mor, som skrev till mig innan jag
gick till sjöss. Kort och gott: jag kallade doktorn en
fyllkaja. För det var bekant att han drack mycket. Ni
är en fyllkaja! sade jag. Över detta blev han
fruktansvärt ursinnig och ville ta mig i nacken, men det fingo de
andra honom att avstå ifrån. Låt oss hellre tappa honom
full! sade stadsfiskalen om mig, som om jag inte varit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
