Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mysterier 171
folk som inte kan något annat än ge bort. Varför?
Därför att de känna en verklig psykisk njutning av det. De
göra det inte av logisk beräkning, de sticka sig undan och
göra det, de avsky att göra det i dagsljuset, ty detta skulle
taga bort en del av behaget i handlingen. De göra det
i hemlighet, med skälvande och bråda händer, med bröstet
hävande sig i en själslig vällust som de icke själva förstå.
Det slår dem plötsligt att de skola giva bort något, det
uppträder i form av en känsla i bröstet, ett
ögonblickligt och sällsamt behov, som skjuter upp inom dem och
sätter deras ögon under vatten. De giva inte av godhet,
men av drift. för sitt personliga välbefinnandes skull;
somliga människor äro sådana! Man talar om de givmilda
människorna med beundran — som sagt: Jag måste vara
inrättad på ett annat sätt än annat folk, ty jag beundrar
inte givmilda människor. Nej, det gör jag inte. Vem fan
skulle inte hellre giva än taga? Törs jag fråga om det
finnes ett människobarn på jorden, som inte hellre vill
avhjälpa nöd än vara nödlidande? För att taga er själv,
herr doktor, till exempel: Ni gav nyligen en roddare, som
ni hade, fem kronor. Jag hörde det händelsevis. Nå, men
varför gav ni bort dessa fem kronor? Helt säkert inte
för att göra en Gudi välbehaglig gärning, det föll er
troligen inte in då; kanske mannen inte ens var i så
synnerligt stort behov, men ni gjorde det i alla fall. Och ni
gav i det ögonblicket säkerligen bara efter för en viss ljus
impuls i er: att släppa något ur händerna och glädja
andra... Jag tycker det är så outsägligt lufsigt att göra
väsen av den mänskliga välgörenheten. Man går på gatan
en dag, det är den och den sortens väder och man möter
de och de människorna, vilket alltsammans framskapar
en stämning inom en av den och den arten. Plötsligt får
man syn på ett ansikte, ett barnansikte, ett tiggaransikte
— låt oss säga ett tiggaransikte — som kommer en att
darra. En egendomlig känsla skälver genom själen, och
man stampar i gatan och stannar. Detta ansikte har
slagit an en ovanligt ömtålig sträng i en, och man lockar in
tiggaren i en port och pressar en tia i handen på honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
