Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Moysterier 195
— klockan två på natten? Varför spionerar jag på
honom framifrån och bakifrån, när han bär omkring sina
säckar och hälsar på folk på gatorna? För ingenting,
kära ni, för ingenting! Han intresserar mig bara, jag
tycker om honom, och det gläder mig att i detta
ögonblick kunna uppställa honom som den rena människan och
den rättfärdige mitt i all den övriga humbugen. Det är
därför jag nämner honom, och ni förstår mig alldeles
säkert. Hehehe... Men för att komma tillbaka till mig
själv... Ånej, nej, jag vill inte alls komma tillbaka till
mig själv, hellre vill jag vad som helst annat!
Detta sista utrop var så äkta, så sorgset att det tvang
henne att känna medlidande med honom. Hon visste i
detta ögonblick att hon hade att göra med en utpinad och
sönderriven själ. Då han emellertid genast sörjde för att
utplåna detta intryck hos henne, genom att han plötsligt
skrattade kallt rätt ut i luften och ännu en gång svor på
att allt var ren och skär humbug, flydde hennes vänliga
känslor med ens. Hon sade skarpt:
Ni lät undfalla er några antydningar om fru Stenersen,
som inte hade behövt vara hälften så starka, för att verka
gjorda. Minuten, en stackars krympling, slog ni er också
till riddare för. Det var verkligen så tarvligt gjort, så
simpelt gjort!
Hon började gå på nytt, och han följde med. Han
svarade icke, han gick med nedböjt huvud. Det ryckte
några gånger i hans skuldra, och hon såg till sin stora
häpnad att ett par stora tårar rullade ner över hans
ansikte. Han vände sig bort och visslade åt en småfågel för
att dölja det.
De gingo i två minuter utan att säga något. Hon var
upprörd och ångrade bittert sina hårda ord. Kanske hade
han till på köpet rätt i vad han sade; vad visste hon? Gud
vet, om inte denna människa hade sett mera under veckor
än hon under år.
De gingo alltjämt tysta. Han var åter fullkomligt lugn
och lekte likgiltigt med sin näsduk. Om några minuter
skulle de kunna se prästgården.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
