Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
196 Mysteri†iøer
Då sade hon:
Är er hand mycket skadad? Får jag se!
Antingen det nu var för att göra honom glad med detta,
eller om hon för ett ögonblick verkligen gav efter för
honom — hon sade detta med en innerlig, nästan rörd
röst; och hon stannade.
Nu svämmade all hans lidelse över. I detta ögonblick,
då hon stod honom så nära, med huvudet lutat över hans
hand så att han kände doften av hennes hår och hals och
icke ett ord blev sagt, steg hans kärlek till galenskap, till
vanvett. Han tryckte henne till sig först med ena
armen, och därpå, då hon kämpade emot, även med den
andra armen, tryckte henne varmt och länge in till sitt
bröst och nästan lyfte henne från marken. Han kände
att hennes rygg bugnade och att hon lät det ske. Tung
och ljuvlig vilade hon i hans famn och hennes ögon sågo
halvt beslöjade upp i hans. Han talade till henne, sade
att hon var härlig, härlig, och att hon tills hans livs slut
skulle vara hans kärleks kärlek. En man hade förut gått
i döden för henne, ja, det ville även han göra, vid minsta
vink, på ett ord. Å, vad han älskade henne! Och medan
han tryckte henne allt ömmare och ömmare intill sig,
fortfor han att gång på gång säga: Jag älskar dig, jag
älskar dig!
Hon gjorde icke längre något motstånd, hennes huvud
sjönk ner mot hans vänstra arm, och han kysste henne
brinnande, med korta mellanrum, blott avbrutet av de
ömmaste ord. Han märkte tydligt, att hon själv smög sig
intill honom, och när han kysste henne, slöt hon ögonen
ännu mera.
Möt mig vid trädet, du minns trädet, aspen. Möt mig,
jag älskar dig, Dagny! Vill du inte möta mig? Kom när
du vill, kom klockan sju.
Hon svarade intet på detta, utan sade blott:
Släpp mig nu!
Och långsamt drog hon sig ur hans armar.
Ett ögonblick blev hon stående och såg sig omkring,
hennes ansikte fick ett mer och mer förvirrat uttryck, till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
