Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mysterier 227
plötsligt, det glimtade till i hennes ögon och hon flyttade
sig nervöst längre upp på stolen. Han satt där
fortfarande med lutande huvud, hon såg endast hur hans bröst
hävdes häftigt och oregelbundet. Hon reste sig, hon hade
redan fattat sitt glas och tänkte säga något, ett par
vänliga ord som avslutning, vilka icke skulle göra honom ont,
hon började också:
Ja, nu måste jag gå, sade hon.
Han såg hastigt upp på henne, reste sig även han och
fattade sitt glas. De drucko båda under tystnad. Han
tvang sig att icke skälva på handen, hon kunde se att han
kämpade för att behålla en lugn min. Och denne man,
som hon just hade trott tillintetgjord, krossad av hennes
hån, säger plötsligt, ytterst hövligt och likgiltigt:
Det är sant, fröken: Vill ni vara så vänlig... jag ser
er väl inte mera ... vill ni vara så vänlig att vid något
tillfälle, när ni skriver till er fästman, påminna honom om
två skjortor, som han har lovat Minuten en gång, för två
år sedan. Jag ber er ursäkta att jag blandar mig i detta,
som ju inte angår mig, jag gör det också bara för
Minutens skull. Jag hoppas ni ursäktar min djärvhet. Säg
att det är två ylleskjortor, så minns han det nog.
Ett ögonblick stod hon alldeles handfallen, hon höll
munnen öppen och såg på honom, fick icke fram ett ord
och glömde till och med att sätta glaset på bordet. Detta
varade en hel minut. Men hon återfick strax fattningen,
kastade en rasande blick på honom, full av allt uppror,
som jäste i henne, ett par ögon, som gåvo honom ett
förkrossande svar, och vände honom tvärt ryggen. Hon
försvann in i salen.
Hon syntes alls inte tänka på, att notarien och
adjunkten ännu sutto på samma ställe och väntade på henne.
Nagel satte sig igen. Det började att rycka i hans
skuldror, och flera gånger tog han sig häftigt över
pannan. Han satt alldeles hopsjunken. Då Martha kom,
sprang han upp, en tacksam blick lyste upp hans
ansikte, och han satte fram en stol åt henne.
Vad ni är god, vad ni är god! sade han. Sätt er här,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
