Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
234 Mysterier
vackraste vilda växter och mossa och stenar som de
hittade; golvet skulle de strö med enris, han skulle nog hämta
hem det. Och på jularna skulle de alltid komma ihåg att
sätta ut en kärve åt småfåglarna. Men tänk bara hur
tiden skulle gå för dem och hur lyckliga de skulle vara!
De måste alltid vara samman, de skulle gå ut och in och
icke skiljas åt; om sommaren skulle de göra långa turer
och iakttaga hur träd och gräs skälvde och växte år från
år. Herre Gud, även för främmande och vägfarande, som
kanske kunde komma förbi, skulle de göra det så gott. De
måste ha några kor, ett par stora, blanka djur, som de
skulle lära att äta ur deras händer, och medan han grävde och
hackade och odlade jorden skulle hon passa djuren...
Ja, svarade Martha. Hon sade ofrivilligt ja, och han
hörde det. Han fortsatte:
Vidare måste de ta sig fria en eller två dagar i veckan,
så att de kunde gå på jakt och fiske tillsammans, båda
två, hand i hand, hon i kort kjol och ett bälte om livet,
han i blus och stövlar. Hur skulle de inte sjunga och tala
högt och rova, så det hojade genom hela skogen! Men
inte sant: Hand i hand?
To, sade hon igen.
Mer och mer rycktes hon med; han visade allt så
tydligt för henne, allting tänkte han på och hade varje liten
sak i huvudet. Till och med det nämnde han, att det gällde
att finna ett ställe där det var nära efter vatten. Ja,
men det skulle han nog sörja för, allt skulle han söria
för; hon skulle bara ha tillit till honom. Å, han hade
krafter att bygga detta hem mitt i tjocka skogen, hart
hade ett par nävar, ja, hon såg själv;... Och leende
jämförde han hennes späda barnahand med sin egen.
Hon fann sig i att han gjorde vad han ville med henne;
till och med då han klanpade hennes kind satt hon stilla
och såg på honom. Så frågade han henne enkelt och
rättframt, med sin mun nära intill hennes öra, om hon
vågade och om hon ville. Öch hon svarade ja även nu, ett
tankfullt, drömmande svar, som hon blott viskade fram.
Men strax därefter begynte hon vackla: Nej, när hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>