Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
238 Mysterier
och tillbaka på golvet som han brukade, och såg
oupphörligt på klockan. Det var en ändlös dag! Med den
största otålighet väntade han på att det skulle bli kväll.
Då klockan var åtta begav han sig genast ned till
Martha. Han anade själv intet ont; men hon mottog honom
med ett lidande och alldeles förgråtet ansikte. Han
talade till henne, och hon svarade kort och undvikande, och
hon såg icke ens på honom. Hon bad honom flera gånger
att förlåta henne och icke vara missnöjd.
Då han tog hennes hand började hon darra och ville
draga sig undan; men till sist slog hon sig i alla fall ned
på en stol bredvid honom. Där blev hon sittande tills han
om en timme åter gick därifrån. Vad hade hänt? Han
trängde in på henne med frågor, bad om förklaring, och
hon kunde icke göra reda för sig så mycket:
Nej, hon var inte sjuk. Hon hade bara tänkt på det ...
Ja, var det det hon menade, att hon ångrade sitt löfte,
att hon kanske inte kunde hålla av honom?
Ja, det var det... Men förlåt och var inte missnöjd!
Hon hade tänkt på det i natt, hela, hela natten, och hade
funnit det mer och mer omöjligt. Ja, hon hade också
frågat sitt hjärta till råds och hon fruktade för att hon
inte kunde hålla av honom som hon borde.
Nå, på det viset!... Paus ... Men trodde hon inte att
hon kanske kunde komma att älska honom senare? Han
hade så glatt sig åt att få börja ett nytt liv i världen. Å,
han skulle vara så snäll mot henne!
Detta rörde henne, hon pressade handen mot bröstet,
men såg envist ner och sade ingenting.
Ja, trodde hon då inte att han skulle få henne att hålla
av sig senare, när de alltid levde tillsammans?
Hon viskade nej. Ett par tårar droppade ned från
hennes långa ögonfransar.
Paus. Hans kropp skakade, de blå ådrorna i hans
tinningar svällde häftigt.
Ja, kära, så är det väl ingenting att göra åt det då! Så
skulle hon inte gråta mer för den saken. Det kunde inte
hjälpas, alltsammans. Hon måste förlåta att han hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
