Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mysterier 259
en liten händelse strax slut på hans glada upprymdhet och
förbittrade honom för flera timmar. Han sjöng, och han
spisade frukost i all hast, stående upprätt vid bordet,
utan att sätta sig, fast han icke var ensam. Då han
märkte att de två andra gästerna förargat sågo på honom,
bad han dem plötsligt om ursäkt: Om han hade lagt
märke till dem förr, skulle han ha uppfört sig stillsammare.
Han varken såg eller hörde sådana här dagar; var det
inte en härlig morgon! Nej, vad flugorna surrade redan!
Men han fick icke något svar, de två främlingarna sågo
lika missnöjda ut och tala värdigt om politik sins emellan.
Nagels stämning sjönk genast. Han teg och lämnade
matsalen under tystnad. I en butik nere på gatan gick
han in och försåg sig med cigarrer och tog därpå som
vanligt vägen inåt skogen. Klockan var halv tolv.
Ja, voro inte människorna alltid sig lika! Där sutto
nu dessa två advokater eller handelsresande eller
godsägare, vad de nu voro, de sutto uppe i matsalen och
pratade politik och sågo onda och stötta ut bara för att han
kom att gnola en stump av glädje i deras närvaro. Och
de tuggade sin frukost med utomordentligt förståndig min
och tålde icke att bli störda. Hehe, de hade bägge två
hängmagar och pösiga, feta fingrar; servetten hade de
stuckit ända upp under hakan. Gjorde han rätt, så
vände han om till hotellet och hånade dem litet. Vad var
det för slags högvälborna herrar! Resande i gryn, i
amerikanska hudar, Gud vet om inte i simpelt lergods. Jo,
det var sannerligen något att falla baklänges för! Och
ändå hade de gjort slut på hans glada tankar på ett enda
ögonblick. De sågo inte en gång alltför aptitliga ut! Jo,
den ena såg något så när bra ut, men den andra — han
med hudarna — hade en sned mun som var öppen bara på
den ena sidan, så att den liknade ett knapphål. Han hade
också en massa grått skägg i öronen. Tvi, han var otäck
som synden! Men inte sant, man fick inte sjunga en
stump, när den karlen var i mathon!
Jo, människorna voro verkligen sig lika, det voro de.
Herrarna tala politik, herrarna ha lagt märke till de sista
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
